Aftonbladet – 9 september 1867, sida 3

2 som i deras anspråkslösa medborgerliga li Upsala studenter äro allesammans svar 3 I klädda med hvita handskar och till hufvut I bonad en elegant hvit mössa, fodrad me :I mörkrödt siden och framtill prydd med e i guld broderad lyra. För att gifva dem oa J!ager deras anförare fram ur sin ficka e -) mikroskopisk stämgaffel. Roligt nog märk vi, att de svenska körsångarne lika litet sor de parisiska undgå den lag, som gör, at Iman vid första ögonkastet i sångaregruppei urskiljer tenorerna och basarne hvar för sig De förra, blonda, småleende, med blickei irrande i salongens aflägsnaste delar likason för att uppsöka sina ofter; de senare brun lagda, skäggiga, med hakan nedstucken halsduken, med bister uppsyn och lätt ho stande för att gifva en vink om sin basröst: djup. Upsalastudenterna blefvo varmt mot tagna, och flere af deras stycken begärde: da capo. De sjunga utmärkt korrekt sam med stor finhet i nyancerna, och deras te norer särskilja sig från våra genom en nai vetet i tonangifning, som gifver deras sån: ger en mycket märkbar bismak af hemlan. det. Det måste vara dessa körer, som gen ljuda om aftnarne på de ödsliga gatorna : Nordens fre iliga städer vid den tid, då öl stugorna stängas, då de blonda svenskornsg (0 Nilsson !) höra rösterna aflägsna sig och söka igenkänna en blifvande Linnes eller et Bergmansämnes stämma. Isynnerhet två köter, hvilkas med konsonanter späckade benämningar vi icke vilja försöka återgifva, hade en mycket liflig framgång; den ena innehåller en sats i trefjerdedels takt och i h-moll, åtminstone såsom det föreföll oss, full af behag och vemod; den andra i två fjerdedels takt med lifligt och. gladt tempo slog mycket an och begärdes om igen. Välkomne då, I Upsalastudenter! Och måtte lvars och Sigurds afkomlingar från oss medföra lika goda minnen, som de lemna åt oss. Gazette des gtrangers innehåller en artikel med öfverskrift Upsalastudenterna, af följande innehåll: Dans Upsal ov Jarls boivent la bonne biere Et chantent en heurtant leurs cruchus dor choeur. ?De fornnordiska skealdernas söner sjunga ännu fortfarande. Om också Balders, harmoniens gud, dyrkan numera blott är en poser saga i detta land, der fordom — hvilken lycklig tid! — musiken hölls i samma heder som de krigiska konsterna, så ha dock skandinaverna bibehållit sin kärlek till denna konst, som deras konungar idkade. De gamle gudarne lemna rum för de nya, men harmonien står qvar. De voro hundra, som kommit i små dagsresor från sitt land, efter att ha stannat i städerna, sjungande, under vägen ströende omkring sig dessa af gripande vemod eller en mild glädtighet genomträngda melodier ; uppställda omkring anföraren på denna samma scen, der Verdis eldiga ackorder ännu vibrerade, ha de sjungit sina nationalsånger, och redan vid den första sången var publiken eröfrad. Det var en enda långvarig hyllning som egnades dessa skandinaviska eångare lika mycket på grund af fullkomligheten i de fina: ste nyanceringar som den fullständiga sammansmältningen af deras röster. Effekten skulle ha varit ändå mycket större, om man, i stället för att hopa sängarne tillsammans, hade uppställt dem på en trappvis stigande sluttning, så att alla röster kommit i tillfälla att taga ut sin rätt. Men begärde om igen Värvisan och Brudeferden, i hvilken förekommer ett behagfullt ställe, der barne falla in med sluten mun och bilda en rijusande harmoni till en gracieust syncoperad sång af tenorerna, man begärde ångvåtssången (Chants des matelots) da capo; ag vet ej, om det var så, som vikingarne jöngo på Ellida, det förtrollade skeppet i Ksaias Tegners dikt, men jag tviflar på, att lessa fantastiska sjömän inlade mera lif leri än desse sångare. I stället för att uppepa denpa ganska korta kör, sjöngo Upsalastudenterna en liten, mycket originel kör, som kallas, såsom jag tror, muntra musitanter (les joyeux -musiciens) och hvilken yckligt afslöt detta intressanta intermezzo. Man har mycket firat dessa unge män, vilka hr Oscar Arpi leder med mycken uktoritet, och alla beklagade, att den förelagna festen icke kunde bli af, och att man ndast fick denna utmärkta, men ofullstänliga profbit på den hos oss alltför litet ända skandinaviska musiken. Då en skald id Sigurd I:s kröning, utan tvifvel upprörd f detta storartade skådespel, började sjunga örfärligt falskt, vände sig konungen tvärt ill honom och utbrast med hög röst i kyran: ?All konst förderfvas al denna tigare i måntel!? Sångerna upphörde. Man ät dem börja på nytt för några aftnar sedan ä operan: man mäste tro, att Sigurds skald lött, utan att efterlemna några arfvingar.? I Malmö Snäll-Post för i lördaes läses: