Aftonbladet – 7 september 1867, sida 3

-svaga staten. Tvärtom skall man, genor latt begränsa henne, göra henne starkare. Å IEn lycklig hustru. Berättelse af W. M Thackeray. Öfversättning af C. J. Backman (Stockholm 1867.) Efier att en tid flitigt ha lästs och öfver satts, har Thackeray numera något kommi iskuggan, sedan nyare namn och ett anna manr begynt undantränga hans och han samtidas mom engelska litteraturen. Er kännas må ock, stt en reaktion var nöd vändig mot den väl mycket ogenerade rea lism, som dessa herrar, en Dickens Thackeray, Warren m. fl. sökte skaffi burskap inom pr-sadikten; och vi se äfven att en sådan försiggått inom deras fäder nesland. Men derför bör man ej under skatta hvad de uträttat för romanens ut veckling och höjande. De ha med sina ar beten inlagt en kraftig och verksam protes mot den falska fantastik, som den franske romanen en tid bortåt hyllade, och de he gifvit Englands lif och seder ett klart och sarakteristiskt uttryck. Säkert är ock, att den engelska sensation novel?, sådar den representeras af mrs Braddon m. fl. hvilka nu så mycket njuta afläsekretsarnes ynnest, i värde står under hvad 40 talets realister lemnade och utan all fråga kommel att få ett vida kortare lif än åtskilliga a! deras lästa romaner. Thackeray intar inom den nu nämnda skolan en framstående plats och kommer :i ryktbarhet Dickens ganska nära. Båda ege gemensamt den skarpa blicken för de myckna förvända och oriktiga inom sin na: tions lif, och de gissla detta sf hjertans grund. Men Dickens skärpa mildras ai hans äkta engelska humor, som aldrig tryter honom, då deremot Thackersy fött föga af denna egenskap, hvilken han deremot ersätter med en dräpande ironi, ett det mest förfinade hån. Desna brist hos Thackeray gör emellertid, att hans skildringar ofta synas härda och kaliblodiga, att har, med eti ord, ner talar till vår eftertanke, vårt förstånd, än till vårt hjerta. Hans figurer äro ofta förträffliga, ur rama verkligheten hemtade typer; men deras rörelser, deras Jefverne, deras lidanden och fröjder framställas, sedda utifrån: man sekvar denna belysning från ett varmt och menniskoälskande sinne, som spelar ini gestalternas inre, som ger dem den rätta bållningen, som först lär oss att i dem igenkävna oss sjeliva. Som alla ensidiga realister vårdar dessutom Thackeray mer detaljerna än det hela: bans kompositioa är ofta enkel, stundom vårdslösad, och allt är uteslutande anlagdt på enskildheterna, Men också, hvilken mästare är ej Thackeray på detta område! Med den mest fotografiska trohet skildrar han den engelska medelklassens typer och lefnadssätt, sträfvanden och sympatier. Ivgen kan öfverträffa honom, när det gäller att ge oss bilden af en hederlig engelsk kälkborgare, alt teckna en middag, att lära oss känna en gnobt, Förevarande novell, ett bland den utmärkte författarens tidigere arbeten, är en särdeles betecknande profbit på hvad Theckeray förmår åstadkomma. Det skulle af nu anförda skäl vara förlorad möda att här återge hufvudinnehållet af densamma. Dess värde ligger endast i de enstaka skildringarne, och flere af dessa tillhöra det mest lyckade af hvad Thackeray förfetiat. Vi hänvisa läsaren till sjunde kspitlets puffningsmiddag, som med den mest glänsande ironi tecknar engelska pressens falhet och puffsystemets mekanik, till skildringen i femte kapitlet af vinglaren Welkers agenturrflärer m. fl. ställen, hvilka alla vittna om författarens ypperliga förmåga att skarpt uppfatta och återge skuggsidorna inom samden. Föröfrigt företer sjelfva händelsens rlopp ingenting ovanligt eller gripande. Slutet skulle efterlemna ett ganska obehagigt iniryck, om ej ett, tydligen efteråt tillsgdt, litet postskriptum: upplyste läsaren om, att hjeltinnan efter år af sorger vid cn ovärdig mans sida ändtigen blifvit så lyck. ig, som hennes godhet och uppoffringar örtjent. — Öfversättningen behötver intet innat viteord än det välkända öfversättareomnet. Paris vid dagsljus och lyktsken. Teckningar af Julius Rodenberg m. fl. Öfversättning. (Göteborg 1867.) De sednare årens tilldragelser, men framör allt den nu pågående verldsexpositionen, orde öppnat mängens ögon för den sanninven, att Paris för närvarande är en af den iyare odlingens hjertpunkter, ej blott den ;rkända hufvudstaden för öfverflöd och klädnitter. Det är isynnerhet från das grosse Vaterland? den äsigten utbredtis, att all vögre kultur är Pgermanisch?, och att aila nära folk endast ega en Abglanz? af leta stora ljus, som strålar ut från Tyskend. Framför allt har Paris, den franska ndans förkroppsligade uttryck, af de högärda hrr ?Privatdocenter? betraktats som a värdt uppmärksamhet för annat än sina jen och sin ytliga konstemak, medan de — och med dem en hep avnat beskedligt olk — förbisett, att cenva yttre fernissa ndast helt löst berör det egentliga Paris if, som går vida mer på djupet, och att trömsättningarne från det verkliga Frenkike oaflåtligt verka genom hela Europa. Dot ör darför 08 mvelrat mer alädianda