Aftonbladet – 7 september 1867, sida 3

, r I I benne J ställen der Laboulaye framhåller just denn: Msida af det amerikanska samhällsskicket. För amerikanarne, säger han straxt början af den tredje delen, är folksuverä -niteten den allmänna viljan tillämpad på landets gemensamma intressen. Men de ge mensamma intressera äro ej allt. Utanföi .Jdem finnas individuella rättigheter, öfve . hvilka den allmänna viljan ej har något at -söga. Samvetet, tanken, ordet, friheten handel och vendel äro saker gom tillhöra indivioven i hans egenskap af menniska och ej i hans egenskap af medborgare. Inger individ, ingen förening af individer, ingen majoritet bar rätt att förgripa sig derpå. Lagen är till för att skydda, och ej för ati bestämma min frihet. Hon har rätt at -ietraffa mig när jag kränker andras frihet, nen hona her ej rätt att blanda sig uti det sätt bvarpå jag, i frågor som röra mig allena, begagnar min frihet, jag må bruka ler illa, Folksuveräniteten har således emiust ett inskränkt område att röra sig på, det politiska området. Der är hon en välgerning för alla och en fara för ingen. Läsen tilläggen till den amerikanska konstitutionen, och I skolen der se huru amerikanarne, med beundransvärd vishet, stält den religiösa friheten, ordets frihet, pressens frihet, den personliga friheten utom kongressens verksamhetssfer. Det är för att beskydda dessa rättigheter som staten är tull. Om hon förgriper sig derpå, hvilken är då rättsgrunden för hennes tillvaro? Hon må aldrig så mycket förklara att hon är till för att värna den allmäpna säkerheten, är hon dock numera ingenting annat än ett verktyg åt herrsklystnaden och tyranniet.? ?Lätom oss proklamera folkets suverönitet i alla gemensamma frågor, och dess inkompetens i fråga om individens rättigheter, Lätom oss lära vära representanter utt de ej ä.0 vårt andra jag, och att de vida mer ha pligter emot oss än rättigheter öfver oss. Frsmför allt lärom css inse att friheten ej är ett ämne för tomma deklamationer, en retorisk fras att begagnas af folktribun x och ministrar, utan det mest substantiella och, för att begagna en modern barbarism, det mest positiva som finnes i verlden. Det ges mmgenting högre och atörre än friheten, men heller iogenting mera konkret och verkligt. Hon är för hvar och en af oss rättigheten att vara herre öfver sin person och sin egendom, att bedja Gud på det sätt han tänker sig honom, att upptosira sina barn som han vill, att tänka, tala, arbeta, handla, ensam eller gemensamt med andra, utan avt ha någontiog af lagen att fruk!a eä länge han ej kränker andras fribet. Den politicka friheten, betryggad af den borgerliga, är ej mera blott en uppfinning ef filosofer och drömmare; hon är för ett folk kom lefver af arbete och industri helt epvkelt rättigheten att sjelf sköta sina angelögenheier, att vara herre öfver sin morgondag, att ej utarmas af de styrandes dåraktiga slöseri, eliter plötsligt etörtas i ett krig som skall objelpligt ruinera det. Och längre fram i ett kapitel om den första konfederationens brister yttrar han i samma ämne ytterligare några ord, som klart och träffande uttrycka den äsigt som alltmera deles af alla fördomsfritt tänkande. Jog har ofta, säger han, sett den satsen drifvas, att enheten för med sig den administrativa centralisationen som en nödvändig följd, och att siaten alltid bör ha sista orde: i allt. Det är hör misstaget ligger. Hvad som behöfs för att den nationella en heten skall finnas till — och vi se det af den amerika.ska konstitutionens exempel —är att den finansiella, diplomatiska, militära och högsta ordningsmakten i staten, rättigheten att tvinga hvar och en att lyda lagen, rättigheten att lita skipa rättvisa, tillhöra staten. Men derstannar också hennes mskt, ty öfverallt der medborgarne kunna med större el:!er mivdre kostnad sjelfva besörja de aogelögeoheter som ej äro allmänne angelägenheter behöfver ej staten dermed tega någon befattning. Hvad kommer min eviga välfärd staten vid? Jag kan sjelf betala presten eom skoj! bedja för mig, och häri ligger intet försvegande af den centrala tvakten. Samhället är intresseradt af att hvar och en af dess medlemmar tro på Gud och ansvarigheten i ett kommande hf, men detta intresse ger det ingen rätt öfver individens samvete. Det är orättvist och löjligt att staten åtar sig att vara religiös p! medborgarnes vägnar. I fråga om folkundervisningen kan jag fatta att staten har est stort intresse ut att ingen medborgare lemnas i okunaighet; men hvad latin och grekiska beträffar, nödvändigheten af att det är staten som skall undervisa oss deri. Låten medborgarne l. sjelfve inrätta de lä.oanstalier de behöfva, och varen öfveriygsde att så länge det fins familjefäder som önska att deras barn skola a latin och grekiska, man ej ekall sakna irare i de äl bållandet med den högre underv ingen. Jag är stolt öfver min pofessorstitel; men 8 3 om den akademiska undervisningen utöfvades fritt, tror jeg ej att hon för Jet skulle gå under. Jag fö: min del skulle könna mig lycklig att taia till er, här eller annorstädes, från en fri kateder. Detär på samma fätt med en mä gå andra saker som ej tillhöra den suveräna makten. Men, märken väl, man måste göra en åtekilnad. Misstaget är att säga : enheten är allt, eller friheten är allt; allt hvad man ger friheten tar man från siyrelsen; allt hvad man ger styrelsen tar man från friheten. Vi ha nu i sjuttio är lidit af detta misstag. Proble met är således att uppdraga en gräns mel: lan det som tillhör staten och det som tillhör medborgaren, och att på en gång ega en stark styrelse och en stark fre.het. Det vunliga misstaget är att man ej gjort denna åskilnad. Moan har ej insett att det fins två mycket olika verksamhetskretsar ; man har ständigt velat sammanblanda statens och medborgarens rättigbeter. — Staten tiihör den militära makten, diplomatien, den hö gre polisen, rättskipningen, finanserna, och ingen skall bestrida henne denua myndi.het, ty hon utöfvar den till värt bästa, och det är detta som gör att vi äro en nation. Men utom denna krets gifve man industrien hvad industrien tillhör, samvetet hvad sametet tillhör, tanken hvad tanken tillhör. Man ekall nå detta sätt oifva makten anh rmår jag ej insel en. Detsamma är för