Aftonbladet – 6 september 1867, sida 3

och fasaner om sommaren, jagar björnar och vargar om hösten och vintern, håller natt liga gästabud med en sorts cyklopisk yppighet, ökar sin lagbok med några få lag. paragrefer — men bråkar ej med några re: former. Sådan är den högsta punkt af civilisation som anträffas i Andorra. Endast två a dessa oligarker voro omgifna med någo större beqvämlighet än syndikern, och i stånc att utöfva en gästfrihet egnad att 2 någor större mån tillfredsställa de måttliga an språk på komfort man har i bergsbygden. Arbetarne lefva i små eländiga kojor, sofvs på de björneller vargskinn de Jyckats skjuta, Fårherdarne bo i ännu värre hålor under oupphörlig fruktan för bergras och var Det behöfves icke tilläggas, att skolundervisping är en nästan helt och hållet okänd eak; de fleste af magnaterna teckna ännu j likhet med sin kejserlige stiftare familjens gamla bomärke. Endast yogliogar, afsedda för prestkallet, lära latin etc. Religionen är naturligtvis katolsk. Folknöjena äro sammanslagna med de religiösa festerna och lifvas af qvinnornas närvaro. På något helgons årsdag samlas folket på ett ensligt ställe, der helgonets kapell står upprest, och efter en kort messa börja handeln och dansen. Nationaldansen kallad ?Val dAndorra?, är stel och besynnerlig och påstås ha varit i bruk sedan Carl den Stores dagar. Hvilken trohet i småsaker mot traditionen ! Plato borde af tacksamhet resa sig ur sin graf, han som påstod, att en stat isynnerhet borde akta sig för nyheter i musi ken, dansen och kroppsöfningar; en lära som andorranerna följt, esmittede af de angrönande kataloniernas ljufva sånger och välustiga danser. Det kan ej förvåna att samlarne af denna illa ?historia de la republica? funnit stt rerk slutadt, då de anfört statens yttre hänlelser; de inre, en gång beskrifna, äro allid desamma, och en blick på Andorra i det vionde ärhundradet visar samma tafla som det nittonde. Der finnes bokstafligen ingen väg, och ela republiken eger icke ett äkdun på hull; fver bergen och längs dalarne går visaerigen en ridväg, som snarare borde kallas stig, öfverhöljd mångenstädes af de ofta nträffande bergrasev, endast trafikbar för ådana menniskor och djur, som äro säkra å foten. Hö och säd föras på hästryggen i korgar. löglendet är betesmark, låglandet åker — ålunda deladt mellan hjordarne och plogen. Husslöjden är inskränkt till -ylletyger af et gröfsta slag; jernhandteringea som benner sig på lägsta möjliga ståndpunkt, be rifves synbarligea efter samma metod som nder medelt:den. Sådant är Andorra efter sex och ett halft eklers fred. Hvilken slående vederlägging af dea garbla illusionen att stillsstå nde och pairiarkaliskt lugn äro ett lands ycka !