Aftonbladet – 6 september 1867, sida 3

SVELSIGUTTL fan GIBalHaIr, UVaRLaUtL saUCt va särdeles varmt rekommenderadt. Republiken Andorra. (Slut fr. gårdagsbl.) År 801 utfärdades ett nytt diplom af Lud vig, å sin faders vägnar, som konstituered Andorra till en oberoende stat, ?Respublict Handorrensis?. Det visar sig att dessa två årtal noga öf verensstämma med de två krigståg som Car den Store och hans son Ludvig foretogo til de södra Pyreneerna mot Sarracenerna. Dette lemnar en intressant bekräftelse på riktig heten af de andorranska traditionerna. hvilka angifva diplomernas utfärdande i följd af Carls och Ludvigs vunna segrar. Härutaf kan slutas, att republikens dekreterande 801 och: traditionen af år 778 vora följder at det andorranska områdets återeröfring från mohrerna med Carls och hans sons-hjelpoo Dekretet, som upphöjde de6 kyrkobyarne Andorra, S:t Julia, Massana, Canillo, Encemp och Ordiro till en republik, öfverenstämmer till årtal och händelse med -den tidpunkt, då Ludvig befann sig i denna trakt af Pyreneernas. Detta dokument innehåller. dessutom några få grunder för den nya statens styrelsesätt. Det medgifves republikanerna, si vellent?, att utvälja en grefve till skyddsherre. Det angifversättet för rättskipningens utöfvande och ålägger invånarne attplantera sina vingårdar och återuppbygga sina bostäder, samt att lemna fristad åt politiska förbrytare. Det är -anmärkningsvärdt huru andorranerna följt och bibehållit stiftarens utstakade grundsatser, och äfven asylrätten blef endast nödtvunget uppgifven vid en traktat med Isabella af Spanien. -Det återstår att flyktigt vidröra republikens öden: från dess stiftande till konventionen. med. dess skyddsherre 1278. Invånarne följde Ludvigs råd och utvalde en protektor i derag granne, grefven af Foix. Men år 860 tillerkände Carl den Skallige suveräniteten öfver Andorra genom ett orättfärdigt diplom åt Urgels biskopsstol. Nu uppstod en oafhängighetsfejd, med hvars utbållighet intet successionskrig kan jemfö ras, ty-:den räckte i mer än 400 år, och slutade så att grefvarne af Foix och biskopen i Urgel båda blefvo ärftliga skyddsherrar. . Grefvarne af Foix uppgingo i det Bearnska huset, detta åter i det Bourbonska, och på detta sätt blefvo franska kronan jemte den spanska biskopsstolen skydsherrar. Vår resande engelsman omtalar en berättelse, som han. hört i Andorra, om den förste Napoleon, och som förklarar huru de gamla orefvarnes af Foix medprotektorat de facto tillfallit franska kronan. Det är isynnerbet den ene af Andorras två syndici, på hvilken statens värf hvilar. En företrädare till den nuvarande var en sång Napoleon I:s gäst i Fontainebleau. Alan ditkom i sin embetsdrägt, en lång svart rock, trekantig hatt och skinnbyxor: Kontrasten emellan det kejserliga palatsets ståt och de kojor, han lemnat i Andorra, slog hopom med häpnad. Syndikern hade i uppdrag att ordna nåstra meningsstrider som uppkommit mellan staterna, i följd af bourborernas fall, och att söka åvägabringa en handelstraktat. Med en ståndaktighet, märkvärdig i denna id af politisk otrohet, böll syndikern fast lervid, att Ludvig XVI:s son, såsom ättling ill grefvarne af Foix, var den ende möjige franske protektor för republiken. Napoleon beslöt vinna en liten seger?, den tränge dyrkaren af de republikanska traditioserna höll emot, tvekade och vacklade. De ejserliga artigheterna firade slutligen sin riumf; syndikerns trohet mot de gamla Foixgrefvarnes minne smälte bort i Fonainebieaus hofluft, och han undertecknade n traktat med kejsaren, hvilken sedan raificerades af högsta rådet och deri republisen mot åtskilliga hanselsförmånver erkände ranska kronan 2om iaedprotektor. De Andorranska magnaterna äro endast oatriarkaliska bönder med sina fåroch bokepshjordar, sina jordsträckor i dalarne och vå bergsluttningarne, samt ett och annat jerarerk, drifvet i: fornåldrig stil. Den nuvaande förste syndikern kan ijena till ett xempel på denna styrande klass. Hufvudmannen för detta statssamfund fanns f vår turist på sin landtgård i OCanillo. lans dörrar vaktades ej af garilister, utan f en vidunderligt etor sopqvast, hans botad föreföll com ett första försök att tillämpa europeisk byggnadskonst; källarvåingen var en upplagsplats för ved, våninsen deröfver ett förrådsrum för torkade fruker till vinterbehbofvet; köket, hvari både kosades och te, var så inrättadt, att mennixor och köttvaror röktes lika torra; statummet var en balkong med utsigt öfver lalgången inunder. Syndikern sjelf, Don Gil Areno, egde dock ned :allsin tarflighet och enkelhet något af vad man kalisr ett distingneradt sätt. Det ar ett lugn och en värdighet, ej olik tureps, och som man påstår alstras af ett ängvarigt oberoende. Han kunde läsa: lain-både i tryck och skrift och förstod de ieroglyfiska förkortoingar hvilka, allt efter. om pergamentet blef dyrare, förekomma i epublikeps gamla urkunder. Men om ställingar och förbållanden utom republiken ade han sig föga bekant. Han visste ej tt England är en ö, ej att det eger större kepp än de handelsfartyg han en gång sett! Barcelona. Vare detta nog sagdt om dej indorreanska magnaternas landtlif; men det ! ar ännu en annan sida: fem gånger årliÅ en, då de stora kyrkohögtiderna infalla, amla sig oligarkiens representanter i den y, som artigheten kallar hufvudstad; envar anländer sit till häst, och ett national-, tall med 24 spiltor står färdigt; hvarje seAm mn LA s a hända