Aftonbladet – 6 september 1867, sida 2

hennes väg. Hon ärju blott tjugu år, varmhjertad, oerfaren. Hvad skulle också hennes barnsliga dag-drömmar hafva lärt henne? Kunde hon af dem hafva lärt att misstro menniskor, som äro goda och vänliga, att vara förbehållsam och inbunden, att inmura och begrafva ungdomens naturliga känslor? För första gången i sitt lif öfverväldigades Catherine George af känslor och tan kar som hon ej förstod, som voro henne alldeles obekanta. Alltipg syntes henne förändradt, allting, ehuru hon gick på samma tor och torg som förr, rättade samma el i barnens temaböcker, satt på samma plats i skolrummet. De murar som omgett henne tycktes hafva gifvit vika för den här af nya tankar och föreställningar, som det var henne omöjligt att reda eller förklara. Men olikheten var dock ej större än den som förorsakas af en lätt sky på bimmelen eller en hastig solbelysning öfver ett landskap. Ut ur de obestämda skuggor och drömmar, som hittills fyllt hennes tillvaro, kom en hastig verklighet. Drömmarne hade flytt och i deras ställe hade kommit det verkliga lifvet, den verkliga Catherine i stället för den idella. Hon skulle kanske på sin väg göra andra erfarenheter framdeles, skulle kanske finna, hon som andra, att verkligheten sjelf, lifvet sjelft blott är en dröm här i detta dunkla jorderike, der lif och ljud dö bort i tystnad, der solar sjunka dag efter dag. Men nu — just nu var allt så verkligt och tydligt för det lilla varma hjertat — och verkligheten skulle aldrig taga slut, tyckte hon — aldrig blifva af min vigt — aldrig, ack! aldrig!