Aftonbladet – 6 september 1867, sida 2

STOCKHOLM den 6 Sept. Den uppståndelse, som Napoleons tal i Lille väckt i Frankrike och som så starkt inverkade på börsen i Paris, har kejsaren kort derefter bemödat sig att lugna genom sitt tal i Amiens, i det han försäkrade, att landet med rätta räknade på fredens upprätthållande. I anledning af detta sistnämnda tal skrifver Pays: Talet i Amiens förefaller oss att vara en mildring af talet i Lille, hvari kejsaren så bestämdt afslöjade sina tankar, och man borde vänta en sådan förmildring. Keisaren kan icke på hvarje jernbansstation, fom han stannar vid, i hvarje stad, som han besöker, berätta för allmänheten, huru de diplomatiska förhållandena för tillfället stå. an hör några klaga öfver att kejsarens tal säga alltför mycket, hvaremot andra äro missbelåtna med att de icke säga nog. Men i alla dessa tal bör man helt enkelt söka den anda, som genom. går dem. Talet i Arras förberedde talet i Lille, derigenom att det lade särskildt efter. tryck på nationa!äran; ty i Lille blef den patriotiska grundvalen för Frankrikes politik ännu skarpare framhållen, i det att kejsaren förklarade, att ett land endast kunde ha trefnad, då det var medvetet om sin kraft. Meningen härmed var: Frankrike skall icke längre låta håna sig af Preussen, ty det vill försäkra sig om en lycklig utveckling, och det fions hvarken trygghet eller lycka under ständiga förödmjukelser. Detta tal uppskrämde naturligtvis penningmenniskorna, och papperen föllo på börsen, Talet i Amiens har nu Jagt ett plåster på såret. Kejsaren har redan visat, att den rättmäti gaste harm, den mest befogade förtrytelse har alldeles intet inflytande på hans beslut. Det är icke sorg öfver ett nederlag eller intrycket af en förnärmelse, som bestäm. mer kejsarens yttranden och politik; han låter endast och allenast Frankrikes intressen och ära leda sig. Att tro motsatsen vore en förnärmelse mot vår suverän. Frå gan är således, om Frankrike har satt sin ära i pant, om dess intressen bjuda det ati qväsa segrarne vid Sadowa, Slesvigs förtryckare, hvilkas fräckhet med hvarje dag tilltager. Kunna Frankrikes intressen till läta, att det tål Preussens fortfarande hot och lefyer i den osäkerhet, som de fruktansvärda rustningarne i Preussen förorsaka, eller mäste man icke just säga att ett till stånd, under hvilket ett krig ständigt hän ger öfver våra hufvuden, medför en förlam ning af vår handel och industri? Kejsarer vet mycket bättre än vi, att det förhålle; sig så. Om han, såsom vi antaga, anse kriget oundgängligt, skall han sjelf väljs ögonblicket ; men när detta ögonblick kom mer, det skall han icke på förhand berätt i Arras, Lille eller Amiens, blott för att h: det nöjet att ställå de otåliga tillfreds.?