Aftonbladet – 5 september 1867, sida 3

ch närmare nalkades mötesplatsen, Jag! unde redan :se huru Erland gick af och an. Du kommer då, sade han och ilade mig ladt till mötes. ?Du vet inte hvad jag lågades af tvifvel och ångest, och du skall ldrig få veta det. Men jag skulle inte fverlefvat ditt löftesbrott, se här! Han visade mig en liten flaska, som gni trade i månskenet. YSvafvelsyran skulle på långt när icke vidit så, som om du hade svikit.? 7Erland?, sade jag och sökte taga flaskan ir hans hand, men han gömde den skämtamt bakom ryggen. Låt se att du är förmuiftig. Svika dig kan jag aldrig, men... 1ej, nej, hör lugnt på hvad jag har att äga.? ?Jag förstår?, sade han och hans nyss så trålande ögon voro mörka och hotande. Du vill säga att du ändå på sätt och vis ingrar ditt löfte.? Det gör jag, Erland. Tanken på all den org, jag dragit öfver min far, skulle tagit ugnet från mina dagar, sömnen från mina nätter. Jag kan inte lemna honom utan ans välsignelse, och med Guds hjelp skall an ej längre neka oss den.? Och du tror då att han skulle foga sig dina nycker, eller att jag i hela min tid skall låta mig föras i ledband ?? Jag tror att hån slutligen skall förstå vår särlek... Jag tror att du skall låta leda lig till hvad som är klokast och rätt. Ja, ärland, det var en oklok och brottsli anke, den, att jag skulle öfverge min far p ans ålderdom och följa dig... Haf blott ålamod...? Ditt beteende, Susanna, har ifiån början ill slut varit idel lögn. Jag är ej den förte du dårat, men svär att bli den siste! Solögat skall ej blända någon mera !?