Aftonbladet – 5 september 1867, sida 2

sa; — en neapolitansk visa, onkel Charles.? Och Dick, som var vid särdeles godt lynne och mycket glad, började småäsjunga och nicka takten. Hastigt tystnade han — onkel Charles gaf honom ett varnande tecken. Åh, kära onkel, miss George var ju med och vet alltsammans; var icke rädd, hon är tystlåtenheten personifierad, och dessutom tänka vi alla på somma sak. Hvad skall det tjena till att ej låtsa derom?? Om miss George är tystlåtenheten personifierad, så förändrar det saken betydligt?, sade gamle Charles. ?Se huru väl onkel Hervey spelar pere noble?, fortfor Dick, ?så väl att Beamish börjar se litet förlägen ut. Hederlige gamie Beamish! Jag skulle sldrig låta honom få gifta sig med Catherine, om han icke vore den bästa menniska i hela veriden.? Hvad min brorsdotter är lycklig som vunnit en så oförliknelig präktig herre, sade onkel Charles, som alltid visade sin belåtenhet gezom litet extra vresighet. De likna hvarandra litet, tycker jag?, sade miss George blygt; det ser utsom de skulle passa mycket väl för hvarann.? ?Ja visst?, sade Dick, fem tusea pund om året att vänta — hvad kan vara bättre passande? Om de ej hade något anndt att vänta än kärleken, intet annat skäl aw förebära äg det att de älskade hvarandra, då skulle ni få höra hvilka rop af jämmer och afsky som deras högtäls: ade slägtingur skulle uppgifva.? Och det med rätta, sade onkel Charles. Catherine säg än på den ena, än på den andra. Ni är väl icke af amma tanke, misrs George?? sade Dick, just då hens tant kom. och drog honom derifrån. Unga män som Dick tala ofta hvad de