Aftonbladet – 5 september 1867, sida 2

mandiet, om de präktiga gamla ruinerna, om kyrkorna som blifvit törvandlade till lador, och för öfrigt om föga mer än hvad hvar och en kan läsa i Murrays reseböcker. Af skäl som han sjelf bäst kände, älskade han särdeles att tela om de ställen han senast besökt, ehuru han sade mycket litet om de personer han träffat der. Och miss George förstod så väl att höra på; hon sade icke många ord, men hennes lilla glada aneigte blef ändå gladare vid Dicks ord, ehuru han uttryckte sig prosaiskt nog i mängens tycke. Hans onkel hade också en gäng blandat sig i samtalet och utropat: För: skona oss för beskrifningen på nästa kyrka du besökte, Richard! men Catherine George lyssnade med förtjust uppmärksamhet till hvarje ord. Stackars Catherine! Det hade varit vida bättre för henne att sitta ensam deruppe i skolrummet, med sina små ljusbitar och sina små fantasier. Då man blir gammal, då man har öfverlefvat ungdomens passionerade otålighet, då den vilda längtan blifvit stillad, då man kanske har i sin ego och ej mera så högt värderar just de ting för hvilka man skulle velat gifva sitt lif en gång — för längese. dan — då man blifvit allvarsam och praktisk, då man nästan alldeles förglömt sitt fordna, häftiga jag, då är det lätt att tadla och le åt och krössa och sopa bort de sköna skiftande bubblor som barnen leka med... Grefvinnan de Tracy, romantisk som hon var, kände icke ett ögonblicks samvetsqval, då hon kom och störde lilla Catherines lyckliga balftimma och afbröt Dicks vältaliga beskrifningar. Nu talade han just om sin tebjudning i ateliern. ?Vi hade musik, onkel Charles — hade vi inte det, miss George?... Beamish spelade första fiolen — ah t6 voglio ben as