Aftonbladet – 5 september 1867, sida 2

STOCKHOLM den 5 Sept. I F Frågan om återlemnandet af de nord-jt slesvigska distrikterna till Danmark syssel-li ätter åter mycket den allmänna meningen?, I skrifver franska tidningen LEtendard. ?För-2 noppniogen om en öfverenskomrnelse mellan lt xabinetten i Berlin och Kjöbenhavn blir allt ji mer och mer säker. Vi kunna så t. ex.le bekräfta, att den preussiska regeringen å ij! sin sida afstår från en väsentlig del af dej: sarantier, som hon ursprungligen fordrade : till förmån för tyskarne på de områden, ! som afstås, under det att den danska regel: ringen icke längre ämnar göra anspråk på l besittningen af Als och Dybböl. Det. försäkras; att Frankrike, Ryssland och Österrike ha bidragit till, att de båda parterna gått in på dessa försonligare åsigter. Det är omöjligt att redan nu bestämdt angifva den gräns, som definitivt skall dragas mellan de båda staterna. Man antager likväl, att linien Aabenraa-Tönder möjligen skall komma att antagas. Kanske skall man till och med kunna gå in på en linie, som ligger mellan nämnda linie, hvilken är minst gynnsam för Danmark, och den sydligare, som skulle ha tillförsäkrat det besittningen af Dybböl och Als.? Ofvanstående uppgifter stämma öfverens med hvad Die Debatte berättat, likväl med den skilnaden, att det enligt den wienska tidningen blott var Frankrike som hade åtagit sig att förmå danska regeringen att afstå Als och Dybböl, emedan Österrike ?såsom medundertecknare af Wienoch Pragfreden icke gerna kan företaga sig att gifva råd i denna sak?. Om Frankrike och Österrike med en sådan öfverenskommeise i den nordslesvigska frågan skulle ha för afsigt att göra ett oemotståndligt intryck på Preussen genom sin moderation och åstadkomma en snar lösning af denna fråga, tyckas de icke komma att uppnå sitt syftemål. Från Wien skrifves nemligen till Norddeutsche Allgem. Zeitung: ?Den officiösa tidningen Debatte påstår, att man i Salzburg beslutit uppmana Danmark att afstå från anspråket på Als och Dybböl, och tidningen ser särskildt häri ett bevis på, att kärlek till freden varit förherrskande i Salzburg; men i de diplomatiska kretsarna gör man sig endast lustig öfver den tvärsäkerhet, hvarmed Debatte bringar denna hemlighet i dagsliuset. Då man uppmanar Danmark att låta sin önskan efter Alis och Dybböl fara, gör man ju ungefär detsamma, som pär man nedtystar ett barn, som skriker efter månen och räcker upp sina små händer efter den.? Att Frankrike med Österrikes samtycke uppmanar Daomark att afstå från anspråket på Als och Dybböl och att Danmark går in härpå betraktas således i Berlin ingalunda såsom en eftergift, som har anspråk på tillmötesgående i andra riktvingar från preussisk sida, så som de officiösa bladen i Wien och Paris förutsätta. Från Preussens ståndpunkt har det aldrig varit fråga om Als och Dybböl, och det gör derför icke något iniryck i Berlin, att Frankrike förklarar sig villigt att betrakta Pragfreden såsom uppfylld, till och med om Preussen bebäller konung Wilhelms dyrbara valplatser. Skall den preussiska regeringen gå in på att pruta af något på sina anspråk på garantier för tyskarne i de nordslesvigska distrikter, till hvilkas afstående hon möjligen skall beqväma sig, så är detta icke en gengåfva för att Als och Dybböl uteslutas från wunderhandlingarna om gränsen. I Sere officiösa korrespondenser fråa Berlin har det på den sista tiden berättats, att Preussen icke menade så illa med de fordrade garantierna, sam många trodde, och att det nog skulle komma till rätta med Danmark, ja, i dessa berättelser har man till och med nämnt linien Aabenraa-Tönder, hvarigenom ?förposten? Haderslev skulle gå förlorad. Den preussiske ministern Selexow har emellertid under sitt besök i Nordslesvig, der han vandrat i general Maateuffels fotspår, yttrat sig med en uppriktighet, som vitinar om, att äfven Aabenraa-linien skall ha sina praktiska svårigheter i Berlio. Om Frankrike och Österrike ha ansett det för gifvet, att Preussen alldeles icke skall afstå något af Nordslesvig, kunna de genom en öfverenskommelse om, att Danmark skall uppmanas att uppgifva alla anspråk på Als och Dybböl, endast ha haft för afsigt att visa, att Preussen icke er gång skall uppfylla Pragfredens 5:te artikel, då man stryker ut nationalitetsprincipen, som var dennas förutsättning, och tolkar den på det gynnsammaste sättet för Preussen, på det orättvisaste sättet för Danmark. Univers skrifver: ?Franska tidningar, som gifva sig utseende af att vara väl underrättade, omförmäla, att Frankrike och Österrike af kärlek till freden ha rådt Danmark att icke fordra återlemnandet af Als och Dybböl. Men det finns icke något säkrare medel att sätta freden på spel. Om man tillåter Preussen att taga ett steg framåt och slå sig ned utom sina gränser, är kriget oundvikligt; ty då skall Bismarck icke längre låta hejda sig. Under nuvarande förhållanden, då Preussen är omhvärfdt at de svårigbeter som sinnesstämningen i Hannover, möjligheten af ett sydtyskt förbund och Frankrikes sympatier för Danmark uppstapla omkring det, är det ännu tid att tala ett fast språk till det; men det skall kanske icke dröja länge, innan det är för sent. Från Paris skrifves den 30 Aug. till WeserZeitung: Det kan icke falla någon in att identificera kejsaren med redaktörerna af Pavs. För sin del skall han säkerligen hålla