Aftonbladet – 5 september 1867, sida 2

stego högre och högre och det var så herrligt i dalen? Finnes det någon hemlig sympati som gör att de gamlas hbjertan slå då de se sådant, eller upphör man med tiden att känna med så mycken värma? Så lugn Catherine ser ut! Hon talar knappt med mr Beamieh, Jag kan se buru madame de Tracy småler och nickar åt henne. Ardet möjligt att älska varmt och hjertligt och icke visa det mera? Hvad skulle jag göra i hennes ställe? Ah, hvad tänker jag på? Onkel Charles hostade litet och sade: Jag är viss på att felet med den här länstolen bara är att sitsen icke är nog djup; jeg är alldeles stel i benen af att sitta i den afskyvärda stolen. Jag kan ej begripa huru min bror hvarenda dag kan sofva middag i den.4 Är mr Butlers länstol obeqvämX, sade Catherine småleende. Barnen och jag hafva alltid betrektat den med stor vördnad; vi skulle aldrig våga sitta i den eller tro att den ej var djup nog. Jag ser att mr Beamish icke är rädd för att intaga hedersplatsen4, sade den gamle herro med en blick på Catherine, som, utan att han hade minsta aning derom, skrämdes till tystnad deraf, Catherine var betryckt af omständigheterna och något mellankolisk af naturen, likt sulla som hafva liflig inbillning och såkna förmåga att kläda sina känslor i ord. Hon hade alltid lefvat tillsammans med tystlåtna eller tråkiga menniskor, och aldrig vant sig att tala eller tänka. Hennes styt. moder var en varmhiertad, god, melankolisk varelse, som blott såg ytan af allting. Hon hade ett litet förråd af eu par dussin tänkespråk, som hon under sin lifstid, måtte hafva sagt om och om ett par tusen gånger, och som Catherine blifvit van att upp