Aftonbladet – 4 september 1867, sida 3

mig gång på gång. Men din far säger kanske: Såla göre Han gör det icke, han skall icke göra det ! Men om han så säger? Då följer jag dig!4 Jag slöt mig fast intill honom. Det föreföll mig alldeles, som ville någon slita mig bort från honom. Och så ville man också. Min far nekade att höra talas om vår förening. Du har förkastat månget bättre anbud, sade han. Jag ger aldrig mitt samtycke till en dårskap. Stå derför de grillerna ur hågen, min dotter. rland förbjöd han vårt hus. Han var nu så pass frisk att ham åter kunde arbeta. Men han vandradeieke långt bort, uten tog plats i närheten och mången stund träffades vi utomhus. Helst i skogen. Jag talade stundom med min far och sökte förgäfves stämma honom mildare mot: Erland. Han har ett så vildsint och oresonligt lynneX, sade han. Du skulle som hans bustru snart bli led deråt, och hans aga yttre skulle ej längre föra bans talan. å förgick sommaren. I all oro var jag indå lycklig och Erland älskade mig öfver Mit annat. Solöga, du liknar en grön äng; det ären vila att se på digt, sade han mången gång. .Då jag sitter Boa dig glömmer jag allt ndt, D ran linda mig om fiugret som Ju tråd.? k Men han var icke alltid i detta sinnelag. Han kunde också påstå att mitt hjerta taade ett och min tunga ett annat språk. Att i min närhet icke fanns någon ro, samt önska att han vore fasen mil ifrån mig eller att vi aldrig sett hvarandra. (Slutet följer.)