Aftonbladet – 4 september 1867, sida 3

sig en platå, som lemnar en fri och vidsträckt utsigt öfver Paris, Boulognerskogen och partierna deromkring. Man slår sig ned på gräsmattorna för att hvila ut och njuta af den herrliga naturen. Hell dig du höga Nord?, ljuder det med kända klara röster från ofvan. Det är från den öppna kupolen till ett litet torn, ?la lanterne de Demosthåne?, som här reser sig, uppbygdt enkom för att der uppifrån få en Fonprafnisk vy öfver trakten. hn grupp studenter hade redan hunnit dit upp.och -helsade derifrån sina nedanför varande kamrater, som snart å sin sida besvarade helsningen. De enstaka promenerande, som funnos på platsen, lyssnade med förtjusning till den präktiga sängen, och nyfikna frågor hvilket slags folk främlingarne voro dröjde icke att framställas. De stora guttaperchabollarne, franska ungdomens vanliga tidsfördrif i det gröna, slungades liksom af förseelse in i de spridda hoparne, och studenterna voro icke sena att hugga tag i dem, stora och små Plyror? slungades åt alla håll och mången fick sig helt apropos en oberäknad törn i ryggen eller hufvudet, episoder som naturligtvis endast tjenade att öka munterheten. Den lilla restaurationslokalen nedanför tornet fick strykande åtgång på sitt öl och sitt sodavatten, sina pepparkakor och päron, oca den stackars mannen, som häller stället — en gammal militär förmodligen med sin afhuggna armstump — gjorde sig en god recett och var också glippande glad? deröfver. Som ?le prince impårial? för tillfället bor vid S:t Cloud, framställdes hos vederbörande en höflig förfrågan buruvida det skulle tillåtas att få uppvakta hans lilla höghet med litet sång, men från hr guvernören ankom det svaret, att något sådant kunde ej få ega rum, helst som franska sångföreningar förut blifvit nekade samma ?nåd?. Den kejserlige prinsen gick således miste om den tiilämnade hyllningen, tack vare sin stränge guvernör, hvars nit han troligtvis icke skulie tackat honom mycket för, om ban visste hvad han förlorat. — Klockan var nu framåt sex och man begaf sig åter på hemfärden. På stranden kallade dr Årpi tillsammans sina upsaliensare och uppmanade dem att, innan de lemnede stället, utbringa ett fyrfaldigtlefve för kammarherre Fahnehjelm, som beredt dem denna angenäma utfärd, hvilket naturligtvis med dånande hurrarop besvarades. Hemfärden liknade bortresan, punschbuteljerna, som: tycktes aldrig vilja taga slut, kommo åter fram och gjorde sin rond, sånger och muntert glam omvexlade och man kom allmänt öfverens om att dagen var glad, emedan det var en glad .dag?. Vid Place de la Concorde skildes man åt för att i spridda grupper tillbringa aftonen, som man för bäst fann.