Aftonbladet – 4 september 1867, sida 3

styf och bredde hon sig ioeke så, som trodde hon att ingen i verlden skulle ha plats der mer än hon. Men hon blef tids nog späkt, stackars barn! Och nu tänker hon lika mycket på sina medmenniskor, som hon fordom endast tänkte på sig sjelf, och ingen går obulpen ifrån henne. Har hon icke blifvit bra förändrad?? Jag känner henne hvarken förr eller nu.?7 Känner ni henne icke?? upprepade hon och började, under det hon samlade upp de afbrutna, kringströdda qvistarne, att berätta det Susanna Wessners far var jernbärare eller rättare varit det, ty nu var han gammal och bräcklig. Susannas olycka hade alldeles brutit hans kraft. Att den blindas far hade egen gård och mera penningar än hvad han och dottren behöfde till döddagar. Ingen herrekarl kan vara styfvare och modigare än han?, tillade hon, och Susanna hade ärft hans sinnelag och såg sina gelikar öfver axeln, ända till den dagen olyckan ekedde och hon blef blind. Huru hon egentligen blef det vet ingen. Men en höstmorgon för sju år sedan blef hon funnen just på den fläck ni nu sitter. Blind var hon då och förblir blind i all sin tid. Det var slut med solögat.? Solögat?? upprepade jag. 8å kallade henne en gång en lärd magister, som fick se henne, då hon gick genom skogen och samlade blomster. Sen fick hon behålla det namnet. Granna ögon hade hon också ogh de förvredo hufvudet på mer än en ungersven.? Derpå omtalade hon flera drag ur Susannas närvarande lif, sade hvilken god och öm dotter hon var. Ast hon i sin hjelplösa belägenhet sj betangade någon med ensklagan och att. framlefde sina engeliga dapar i frid med sig sfer veh verlden,