Aftonbladet – 4 september 1867, sida 2

patriotismen består icke i att invagga sitt land i illusioner, uppfylla det med drömbilder och insöfva det i en falsk trygghet genom att ständigt skildra det såsom oöfvervinnerligt. Att smickra ett folk är icke mindre farligt än att smickra en konung. Den nation, som tror och säger, att hon är den första, är mycket nära att bli den sista. Öfverdrifvet sjelfförtroende leder oundgängligen till Waterloo. Låtom oss derföre modigt taga de möjliga händelser i skärskådande, som vi gå till mötes, och till hvilka resorna till Salzburg och Lille icke äro de miost betecknande symptomerna.? Courrier frangais: Kejsarens tal i Lille är högst märkligt så till vida, som det vittnar om ett mycket klart medvetande om ställningens allvar. Kejsaren döljer icke, att de flesta af de lyckliga förhoppningar, som man för 14 år sedan kunde hysa, ha blifvit svikna. Frankrikes inre välfärd och UA inflytande sväfva på en gång i fara. örka punkter fördunkla på alla sidor horisonten. Kejsarens resa till departementerna är icke en lustresa; nej, han har kommit för att återuppväcka modet hos några, styrka tilliten hos andra och ejelf hemta ny kraft till händelser, som vi gå till mötes.? Temps: ?De mörka punkter, om hvilka det talas, må icke sökas hos oss, utan vid ?horisonten?, Det är således framtiden com de förmörka, och vi varnas mot ett oväder, som hänger öfver våra hufvuden, men ännu icke kommit till utbrott.? Siecle: Kejsarens språk i Lille är stämpladt af djupt vemod, och det har icke samma bestämdhet som i Arras. Då statens öfverhufvud första gången besökte Lille, smålog allt mot hans önskningar. Allt var på det bästa sätt i den bästa af alla verldar, statskuppen af den 2 December hade gjort oss så lyckliga! Ack, vi blefvo icke vittne till, att friheten i all fredlighet kom till styret, och mörka punkter ha förduvklat vår horisont. Ja, det är i sanning öfverflöd på mörka punkter. Aro de ett förebud till oväder, och hvad skall man i detta fall göra för att afvända det? Det var kanske detta, som man borde ha sagt vårt land, som förtäres af oro.? Epoque: ?Kejsaren har modigt lagt handen på ett sår, som personer, hvilka af egennytta ville framställa allt i den bästa dager, icke förmådde dölja.? Journal des Debats : ?Kejsaren har i Lille talat om mörka punkter, som ha fördunklat horisonten, och om nederlag, om också säkerligen öfvergående. Man blir så mycket mera förvånad öfver denna uppfattning af de sista politiska händelserna, som regeringens officiella organer i våra lagstiftande församlingar ha uppfattat dem på ett helt annat sätt och isynnerhet utmärkt sig genom det orubbliga sinneslugn och den sjelfbelåtenhet, de ådagalade. Det var endast oppositionen som hade mod att tala om mörka punkter och nederlag, och det är bekant, med hvilka protester majoriteten mötte detta uppriktiga språk, som nu, ifall det föröfrigt behöfdes, har blifvit rättfärdigadt genom kejsarens egna ord.? Opinion nationale: ?Det är ett sorgligt och bedröfligt tal, som kejsaren hållit i Lille. Man kan onekligen icke frånkänna det en viss storhet; det karakteriserar hela dena politiska ställningen och ökar vår historia med en sida, som skall gifva rikt ämne till betraktelser. Men huru besynnerligt detta tal än är i och för sig, tager det sig dock ännu utomordentligare ut, då man besinnar, under hvilka omständigheter det tillkommit, då man tänker på, att det är i anledning af fester, bestämda till att fira den tvåhundrade ärsdagen af Flanderns förening med Frankrike, som Napoleon uttalat dessa ord, i hvilka uppriktiga, men pinsamma bekännelser blanda sig med uttrycket af de förhoppningar, som statens öfverhufvud fäster vid nutiden och framtiden.? Situation : ?Kejsa1eng tal i Lille utmärker sig isynnerhet genom en uppriktighet, som är sällsynt hos suveränerna. Kejsaren höjer sig öfver de vanliga svagheterna; han säger, att hans regering började under de bästa utsigter, men deretter har han mod att tillstå, att han bar lidit nederlag. Frankrike skall vara honom tacksamt för denna uppriktighet. Ja, vi ha lidit nederlag! Vär diplomati förpligtade sig att försona Rom med Italien, men de ba icke blifvit försonade med hvarandra. Vår diplomati vågade ett svagt försök att medla mellan de amerikanska nordoch sydstaterna, och denna bemedling mottogs icke, i huru anspråkslösa former den än erbjöds. Vår diplomati gjorde en yttersta ansträngning för att rädda lemningarne af det olyckliga Polen, och Polen har försvunnit från kartan. Vår diplomati gjorde sig besvär att beskydda Danmark, men Preussen har sönderstyckat detta ädla och hjeltemodiga lilla folk. Vi vilja icke tala om året 1866 eller om den mexikanska expeditionen. Låtom oss likasom kejsaren se dessa nederlag, af hvilka han icke gör någon bemlighet, djerft i ögonen såsom män.?