Aftonbladet – 4 september 1867, sida 2

s— FJerRDE KAPITLET. Ät, drick och var glad.? Catherine höll lilla Sarahs hand hårdt i sin, då hon och barnen gingo hem. Hon hade icke ännu sett så mycket af lifvets poesi, denna stackars lilla Catherine, att hon utan vemod kunde se andra njuta deraf. Hon hade läst om sådant, om lord Osville, som med oemotståndlig glöd utropar: ?Min Jjufva, min älskade miss Anvilie!?; om Rochesters djerfva kärleksförklaring; om mr Knighleys uttrycksfulla blick, då han sade: Min högt älskade Emma, ty det skall ni alltid för mig vara, huru resultatet af detta samtal än måtte blifva.? Och hon bade läst om en bukett af ljuft doftande syrener, som en ung älskare hade sändt till sitt hjertas dam, och nu — här var ju en bukett af ljuft doftande syrener för Catherine Butler! Så kallade den lilla guvernanten hennes lycka, och det föreföll henne som om den ljufva doften hade spridt sig rundtom, så att alla omkringstående genomträngdes deraf. Catherine hade hört Beamish säga till miss Butler, då khan följde henne till vagnen: ?Jag kommer i afton — om jag får 2? Och den unga flickan hade ieke svarat, men räckt honom sin hand med en ljuf och bly; blick. Dick såg och hörde detsamma, och omqvädet af en gammal visa kom honom i minnet: Fast vi sakna Normandie?, lydde den, Fast vi sakna...? För den lilla guvernanten blef hemvägen både kort och angenäm, ehuru barnen gingo