Aftonbladet – 30 augusti 1867, sida 2

STOCEHOLM den 30 Ang. Fransk journalistik. (Från en tillfällig korrespondent.) HI. Paris, sommaren 1867. Revolutionen hade segrat, och tidningarna, m hade haft en så väsentlig del deri geom en i femton år fortsatt förberedande amp, voro nu i besittning af en snart gdt oinskränkt makt. Men då de med tthet hade burit motgångens tunga dagar, , just under bördan af dessa fördub)lat na krafter, var det som om de icke tålde id att ha kommit till makt och ro. Knappt hade Julidagarnes stridshänförelse unstat bort, förrän mot sakernas nya ording ett motstånd reste sig, så outtröttligt, så ätskt, så föga grannlaga ivalet af sina meel, att det verkligen till en viss grad tyck3 rättfärdiga påståendet, att det franska olket af naturen icke är i stånd att styra ig, så snart herrskaren det ringaste släpper fter på tyglarna. Utom frän legitimisterna öjde sig detta motstånd från de rena reublikanerna, hvilka sågo sig svikna i sin örväntan, att en republik skulle bli den ödvändiga följden af revolutionen, Båda lessa allierade sig nu till en oförsonlig trid mot Julimonarkien, hvars uppriktige nhängare, oaktadt den hotande faran, icke unde hålla tillsammans och göra front mot len gemensamma fienden, utan splittrade ig i två grupper, den konservativa, ledd afi 3uizot och i pressen representerad af Joural des Debats och La Presse, samt på anIra sidan den s. k. dynastiska oppositioren under Thiers med Constitutionnel och Sidele. Det var det konservativa partiet som kom till makten, och den obenägenhet, det visade att ?kröna byggningen? genom längre gående liberala författningsreformer, ådrog det allas bat. I öfvertyselsen om, att det är en löjlighet att på den andliga frihetens vägnar fordra rättighet att oaflätligen rubba statens fundamentalinstitutioner?, satte Guizot ett kraftigt, men alldeles fruktlöst motstånd mot dessa förvillelser. Under loppet af de tre första åren efter Julirevolutionen anställde regeriogen inalles icke mindre än 411 pressprocesser; 143 af dessa ledde till de åtalades fällande med ett sammanlagdt straff af 65 års fängelse och 350,000 francs böter. Ehuru det icke var något skäl atc tvifla på domstolarnes sjelfständighet, och man såiedes icke behöfde frukta, att någon oskyldig skulle drabbas, ansåg ett antal män af det republikanska partiet — till en del medlemmar af deputeradekammaren och i besittning af stort anseende — det növvändigt att bilda ett särskildt sällskap till den patriotiska pressens understödjande?, hvilket bjelpte de dömda tidningarna att betala deras böter, lemnade häktade tidningsskrifvare ett månatligt understöd och befrämjade utgifvandet af upproriska broschyrer. Det lönar icke mödan att följa denna strid vidare i deges enskildheter. Den ledde, såsom bekant är, till att undergräfva med borgarekonungadömet helt och hållet och öppna en plats för republikanerna, hvilken dessa dock, då pröfningens stund kom och man skulle öfvergå från att deklamera till att styra staten, visade sig ännu mindre i stånd att fylla. Tidningarnas fördelning på de särskilda partierna var under dessa 18 år ungefär följande. Ordningspartiets förnämsta organ var, såsom nyss nämndes, Journal des Dbats, hvilken genom revolutionen hade blifvit ministerens högra band och nu genom sin positiva makt hade om möjligt förökat det inflytande, den under restaurationen hade heft sin oförskräckta opposition sit tecka för. Bland de många nya talanger, som under dessa år anslöto sig till redaktionen, kunna nämnas: Michel Chevalier, Cuvillier-Fleury och Philarete Chasles. Constitutionnel, som trots sina oppositionella böjelser I kväl var ordninzens sak uppriktigt tillgifven, sjönk snart åter ned under bördan af ultrapartiets hån och otidigheter och försvagad genom olyckliga redartionsombyten. Det legitimistiska partiets organer: La Quotidienne? och Gazette de France? gjorde ofta gemensam sak med Le National?, ?Le Reformateur?, ?Le Bon Sens? och hvad alla dessa republikanska blad hette, af hvilka den förstnämnda under ledning af Carrel och efter hans död år 1836 af Thomas Bastide, Armand Marrast och flera andra frihetsmän de pur sang allt mer och mer eflägsnade sig från den monarki, som den likväl i början uppriktigt bade understödt. I ?La Phalange?, Le Demoeratie pacifique? och förnämligasti?Le Globe?, som år 1831 hade blifvit inköpt af Saint-Simonisterna, tumlade sig under de åren en skara utopister och fantastiska re formatorer, hvilkas nya och förunderligs socialviedom ådrog sig en icke ringa upp märksamhet och som märkligt nog seder. mera efter det ömkliga skeppsbrott, deraf doktriner hade lidit, i våra dagar åter dyk upp och genom sin sällsynta förmåga och sitt icke mindre sällsynta praktiska sätt at taga sakerna nästan alla ha svingat sig upF till vigtiga platser i staten och nu tyckas alldeles ha glömt de aflägsna tider, då de svärmade för ingenting mindre än en hel ny verldsordning. Hvad Saint-Simonisterne ville göra för den sociala verldsordningen, det sökte LEamennais i LAvenir? drifva igenom hvad kyrkan beträffade, i det har smickrade sig med ett kunna förena två ting, som historien väl aldrig her träffa under samma tak: frihet och katolicism. Äfven detta bemödande strandade; nu måste man ha penningar?, utbrast Lmen vais slutligen, ?mycket penningar för at ha rättighet att tala; jag är icke rik nog — silenee au pauvre!? Sta-kars svillrike dröm mare! FR a Ar rn rn nr nn rn nr RA nm uu Am ME PE MOI R TAS SÖT totnlar vara nlanorada framfär kakelnugnen