Aftonbladet – 28 augusti 1867, sida 2

STOCKHOLM den 28 Aug. i Fransk journalistik. (Från en tillfällig korrespondent.) I. Paris sommaren 1867. Ögonblicket torde icke vara ogynnsamt att för Aftonbladets läsare framlägga några strödda anteckningar om den politiska journalistiken i Frankrike, anteckningar, med hvilka för öfrigt meningen icke är att lemna någon egentlig pressens historia; ty en sådan skulle öfverallt och kanske mest i Frankrike sammanfalla med en historik öfver den allmär.na meningens utveckling på de sista två ärhundradena; uten blott att framhålla några fakta, som skola tjena till att orientera läsaren i den grupperin , som under tidernas lopp utvecklat sig inom den franska Journallitteraturen och hvilken det är afintresse att känna för att kunna bedöma värdet af de åsigter, som göras gällande från de särskilda sidorna. En verklig pressens historia skulle, såsom sagdt, växa ut till ett helt opus; den har dessutom flera gånger blifvit försökt, med mesta fullständighet och smak i det åtta band starka verket af Eug. Hatin: ?Histoire de la presse politique et litteraire en France?, med dess innevarande år utkomna supplement: Bibliographie historique et critique de la presse påriodique frangaise?, hvilket trots sitt omfång icke kunnat egna det andra kejsardömets journalistik annat än ett ganska flygtigt omnämnande. Om man en eftermiddag klockan framemot 6 stannar på någon af boulevarderna i närheten af en af de många små tidningsförgäljningskioskerna och iakttager den brådskande nyfikenhet, hvarmed män och qvinoor af alla stånd strömma till för att komma i besittning af hvar sitt favoritblad och l: genast med en hastig blick förvissa sig om, l hvad denna matsedel för själen har att bjuda på för dagen, skulle man frestas att ansel. journalistiken för en utomordentligt infly-l telserik institution, en verklig Pfjerde makt? i staten. Men gif dig då i tal med en af dessa tidningsslukare, och du skall till dinl förundran få hörs, att han med det djupaste förakt ser ned på dessa blad, som nu en gång ha blifvit en fysisk nödvändighet för honom ungefär såsom kaffe och en cigarr efter middagen. Man må icke tro, att det blott är hemma i våra nordliga länder som de välbekanta klagomålen öfver tidningslitteraturens miserabla tillstånd, öfver tidningsskrifvarnes brist både på omdöme och mid och öfver allmänhetens deraf följande brist på intresse för hela institutionen oupphörligt upprepas. Talar man med tyska litteratörer eller politiei, dröjer det sällan länge, innan man får höra de mest gripande lamenteringar öfver, att hela deras press gått öfver i händerna på några judar utan hem och utan tro, utan någon politisk, moralisk eller religiös öfvertygelse. Icke mindre högljudt upprepas här i journalistikens hemland, i denna staj, hvars politiska press man på atstånd tillägger en så stor betydelse, samma klagolåt, och detta väl till märkandes icke blott af det slags folk, som sjelfva lida af en olycklig kärlek till journalistens isanning icke blomsterkransade värf och som i ett dussin korgar, mottagna af lika många hufvudredaktörer, ha funnit tillräckligt bevis på pressens djupa förfall, utan till och med af män, hvilkas vittnesbörd man måste tillägga den största vigt. ?Hvad finner man i våra politiska blad, som ens förtjenar namn af politik?? heter det. Öfverallt skuggrädsla, lögn, tomhet! Intet annat än löst prat och spaltfyllnad! Alltid samma frågor, hvilka serveras under nya former! Hvar finner man den ringaste gnista af mod och sanningskärlek? Och huru kan det väl vara annat, då bladens politiska del endast är ett för anständighetens skull nödvändigt påhänge till det ensamt nödvändiga, det stora, det allt uppslukande : annonsen, som bakifrån tränger sig fram i tidningen och under omvexlande former dyker upp till och med under de rubriker, der den godtrogne läseren inbillar sig finna opartiska meddelanden från tidningens egen arbetsstol. Huru kan också det hela bli annat än en enda stor misåre, så länge tidningarne, trots den begärlighet, hvarmed de öppna sina spalter för annon ser och den dyrt betalade reclamen, likväl icke se sig i stånd till att eller icke vilja aflöna de män, som åt dem egna sina kunskaper, sin förmåga och sitt arbete så, att det kan bli ett verkligt kall för dem, åt hvilket de helt och hållit offra sig.? Låtom oss kasta en blick på de aflöningar som den franska dagbladspressen bjuder sina arbetare. Uppgifter, som vi ha skäl att anse fullkomligt pålitliga, nämna en månadtlig gumma af 1000 franes såsom det högsta, som bjudes i regelbundet arvode, men det är endast ganska fö, som komma så långt och då först efter lång tjenst på underordnade platser och med förbindelse att prestera ett! arbete, hvars omfång år för år närmar sig det otroliga. Derefter kommer andra klas-: sen med omkring 500 francs, och så tager det af nedåt till de ordinära ?negerpriserna?, 300—200 francs i månaden, stundom tilll och med mindre. Härtill kommer det osäkra i ställningen. Under det att medarbetarne äro bundna vid bladet, är det mycket längt ifrån, att detta är bundet vid dem. De kunna med största lättbet afskedas eller ka-! stas åsido; den lagliga garantien för deras förhållande till tidningen är så godt som! ut nm ch As m Mm MM — —