Aftonbladet – 27 augusti 1867, sida 2

Den gamla staden, der ljusen tändas, är Caen i Normandiet. Folket, som sitter på stockarne vid stranden, är landtfolk och ett par engelska resande, som efter sin sena middag gått ut för att röka cigarr. Skymningen tyckes vara en omtyckt pro. menadtimma i Caen; många stadsbor gå fram och åter. De hafva slutat sitt dagsarbete, deras aftonmåltid dukas fram vid de der ljusen, som lysa ur de höga gafvelfönstren, och innan de gå att äta, hvila, sofva, komma de hit för att andas frisk luft och vandra under träden vid le Cours. Alleerna se dystra och fuktiga och dimmiga ut i skymningen, men man kan lätt tänka sig att det finnes dem som älska att om aftonen vandra under träden och lyssna till syrsornas enformiga pipande. Men för Englands barn, som ha träd och skuggiga lunder hemma, finnes det andra ting att se än dessa, Kajerna, de underliga gamla torgen och öppna platserna, de lifliga gatorna äro alltid upplysta och fulla af folk. Gatorna höja och sänka sig med underliga hörn och gaflar med altaner och små torn med väderflöjlar, med höga skulpterade dörrposter, hufvuden som titta ut ur vindsfönstren, röster som ropa, dufvor som flyga eller sitta i dufslagen, blomster-rankor som hänga ned från öfversta våningen och högt öfver allt detta, det gamla slottets höga spiror och murgrönbeklädda torn, och långt nedanför, sammanstörtade romerska murar och igenväxta fästningsgrafvar, alltsammans sfvervuxet af yppiga slingerväxter i höstens ärger. Och hela långa dagen lyser den klaraste sol på trädgårdarne och kullarne och mellan de skulpterade stenarne och yröstvärnen och de höga taken i staden. Richard Butler hade hela eftermiddagen vandrat omkring bland denna tjusande oreda