Aftonbladet – 26 augusti 1867, sida 3

Och tolfte Carl, han sad på samma sätt. De kände, Legge, nordiska naturen, Hur segern hvilar på dess skuldror buren; Och veriden erfor — att de hade rätt. Så segren I också, i sångens täflan, Lätt och naturligt, utan andlös äflan. Vår folksångs enkla, Jjufva melodi, De fosterländska toners harmoni, Den chör, den mäktiga, som griper, tjusar, Än då, lik stormen uppå haf, han brusar, Än då, lik vestan i en lund, han susar; Och denna röstens färgklang, egen för En nordisk stämma, som man aldrig hör På någon annan punkt af hela jorden: En sog i rosenrödt, bestämd för Norden; Se der de rustningar. se der de svärd, Hvarmed du tågar på din riddarfärd, Du svenska skara — du blir seger värd! Dock — ej med dessa blott! Om ej det bästa, Det. som får kronan uppå verket fästa, AF Er i fullaste besittni-g fenns, Det hela vouie utan färg och glans. Jag menar: inre lifvet, själen, anden, Hvars herrskarspira sträcks kring hafven, landen, Den ljusa, strålande intelligens, Som vinner allt — hvars välde ej har gräns. Men det är hon, som genom sången ilar På snöhvit vinge; det är hon, som hvilar I detta uttryck, detta föredrag, Som ger det hela skönhet och behag, När friska, glada, eldiga och unga Studenters toner genom rymden gunga! Då hör man snart att det är de, som sjunga! Der rulla perlor fram af poesi, Juveler, med det rena vatten i: En diamantkaskad, ett feeri! Den har ej fått en gnista lif i själen, Den är en stock, från hufvudet till hälen, Som ej af sådan sång kan hänryckt bli. Men vi, Kristianstadsboer, tron mig! vi Ha ingen, ingen sådan i vårt gille. Vi älska känsla och vi älska emnille, V: älska tonernas, den sköna lek, De starkas styrka — och de svagas smek. Men, framför allt, den själfullhet derinne, Som aldrig än från Edra toner vek, Som i sin spegel tar båd Hopp och Minne. Hvad var det väl som förde Jenny Lind Uti triumftåg omkring Europa, Lät ryktet oceanens vågor sopa Och lade hennes namn i hvarje vind? Ej var det rösten; bättre ha den tusen. Nej det var annat: det var hmlaljusen, Som glimmade i hennes rika själ, Och som bestämde öfver ve och väl. Det var den herrliga, den höga gåfvan, Som några gunstlingar b ott skänks från ofvan, På det att jordens alla andra barn, Som svätva fram, liksom på vågen flarn, Må vid det Skönas? östrand få ett fäste; Som foglar, frälsta ur det ondas garn, Få smyga in uti ?det Godas? näste. Det var Försynens klara vink en gång, Att denna makt, att tjusa och att bilda, Att fängsla sinnet, dagen, natten lång Förvandla menniskor, passioner vilda, Till lugna, goda, rena, ädla, milda, Att detta mål, hvarför en verld syns trång, Det skulle vinnas — vinnas genom sång! I käre ynglingar, I han den makten, I bän det målet, I han tempelvzkten Vid portarne till husets helga döme, Hvari ej fins en enda mörz atom. Men der ?det Sköna? och ?det Goda andas, Och uppå altaret, två flammor, blandas, Två Vestasflammor, med gudomlig glans, Omslingade af kärleks stjernekrans. Så sjungen då och gen vårt Sverge ära, Det, som vi löget i våra hjertan bära, Och låten öfver tusen läppars rand Genljuda: ?Sverge, deras fosterland! Så kommen åter med Er segervinning, Med friska lagrar kring hvarenda tinning, — OO, skönare ej ens en aning vet! — Och tagen mot i hyddans famn, i selen, På höga fjellarne, i djupa dalen Det gamla Sverges varma tacksamhet! Dr Arpi tackade. Derefter intogs en splendid secxe, efter hvars slut hr Fröst föreslog en skål för resebestyrelsen, Degen derpå kl. 12 afforo vi till Malmö, begåfvade med buketter och med de mest argenäma minven från det vänliga Kristianstad. Afven i Malmö hade gjorts allt för att göra oss vistelsen angenäm. Konserten gick, festen på utvärdshuset Davidshall var lygande; tel köllos och skålar föreslogos som vanligt. Sexan öppnades med följande verser af rådman Jungbeck: Välkommen hit från Fyris gröna stränder 1 vår fosterländska sängs utvalda kämpar, 6 I, hvitkas kamplust ingen fruktan dämpar f på långvägs färd till södrens sköna länder! E Välkomna hit, der sundets böljor svalla! I j (6 t Vi bjuda hjertlig välkomst åt Er alla. Af tappra fäder fördes ut i verlden det rykte, som gjort svenska sången ärad, fast mången hjerna fann sig djupt besvärad, då segerhymnen sjöngs af svenska svärden; ty den var unison, som storm från fjällen, och ljöd som den från morgonen till qvällen. T D Men sedån hördes våra fäder sjunga r tvåstätnmig segerhymn kring Haf och länder, lvw då våra hjeltekungar, en-i sendery:,: kanonbas brummade med väldig tunga; p Och kunde basen ej ta sagerpanten F Så höggs den säkert dock af. svärdsdiskanten. G r 8 g Det är fiv längesen den svenska sången lät höra sig i stridens vilda tummel; nu svärden fostat t vårt hjeltekumtåel, och fätltens höga kraft är bädangången; :hes är ju stämman i skarpskyttehären, ty den slår an med flintlås på gevären. Kan då vår svärdssång icke mera höjas Och öfverrösta larmet uti striden, 7 så ha vi dock en säng, som höjs i friden, en sång, för hvilken alla hufsun böjas, en sång; hvars skönhet fröjdar själ öch sinne, och som vi gömma troget i vårt minne. Drag ut medden, du glada sångarskara! å Seinens strard din segerhymn att sjunga. å ryktet snart med tusendubblad tunga Aitt värdes pris, din trå höpt förklara. Bevisa verlden att den kända sängen, vår sköna svenska sång, cj är förgången! Men fastän Edra sångar instrumenter ha fått sin höga plats vid sval!gets sida, så bör väl icke derför kroppen lida, ty den skall plägas utan komplimenter. Vår gästfrihet är enkel liksom maten, och hvad vi bjuda sen I här på faten. Enhvar af Er bör ihågkomma platsen och isgen uppsvensk iblard Er förgäta, r att här i Skåne brukar man att äta, n och sen man ätit följs den gamla satsen el attdricka hvad som finns — om törsten bränner — man dricker tills man gig otörstig känner. RR TD TAN AA ST et ER ÖR ED in Och. nu den 21 Aug. gunga vipå SundetsS ögor, omgilna af hundratals seglare. Far-d: äl så länge. Vi träflas härnäst i Paris, äl ch då ekolen I få höra hvad com händt tt ss på resan från Malxö MARE NNE la DANMARK. I Kultusmini å. i stern Rozenörn-Teilmann är vt