Aftonbladet – 26 augusti 1867, sida 3

skall förstå hvilket anzenämt totalintryck det hela skulle iemna. Efter intagen sexa helsade f. d. statsrådet Faxe sävgarne välkomna, på hvilken helsning studenten Svedbom svarade. Öfverste Munck framhöll i ett upgdomlizt och friskt tal den nya tidens företräde för den gamla och huru det var ungdomen som kommande segrar t:llhörde. Hr Ljungqvist, gammal upsaliensare, bade dagen till ä a stränga ia lyra. och assessor Printzessköld önskede sängarne lycka på färden. En episod af intressant beskaffenhet var ankomsten af de franska publicisterca, som nyss gästat Danmark. Ett par sånger sf sjöpgos af sängarue, hvarefter en af dem. redaktören af Figaro mr Tarbe, framträdde och yttrade, om med eller utan ironi kan jag icke afgöra, Messieurs j2 vous assure, que vous emporterez le premir prix?. Ett lefve för fransmännen utbragtes af landshöfding Faxe, Annu återstod för upsaliensarne en glad Öfverraskning. Hr B. Liljeblad, gammal student och under sin Upsalatid högt aktad af sina kamrater, fremträdde nemligen med en versifierad och af qvickhet sprittande skål för damerna, hvilka sedermera trängdes omkring honom för stt tacka. Talaren hissades slutligen på Upsalamentr. Långt in på natten forisuttes talen och skålarne, och man skildes i lysande humör. Men ingenting i verlden är oblandadt, och i bakgrunden uppdök den mörka tanken att man skulle stiga upp vid fyratiden dagen derpå, för att komma med på tåget kl. 5. Och har msn sjungit och festat några dagar, må det förlåtas om man icke är särdeles lifvad och morgonfrisk. Emellertid gick det, och alla man kommo ordentligt, litet sömniga det är sannt, men vid godt mod. Så många som fingo rum instulvade sig i vör bagagekup bland kappsäckar, resväskor, hattaskar och andra don, utbredde sig på golfvet med filtar under, och så eof man sä mycket en och anpan korpulent kamrats snarkningar och bromsandet vid stationerna tilläto. Sofvandet och snparkningarne fortgingo till Alfsesta, der man väcktes af ropet: Frukost?. Straxt voro alla vakna och ute, ty sofra är bra, men å:a är bättre. Efter frukosten bar det af ned mot Små land. I förbifarten helsades Linnåmonumen tet vid Räsbult med starka hurrarop. Vid Hesslebolm väntade oss en öfverrask ning. Som bekant är det denna sta:ion, der Kristianstadsbanan förenar sig med södra stambanen. Sedan vi väntat en liten stund, ankom från Kristianstad ett tåg prydt med flaggor och kransar med Vendes artilleris hela: musikkår, :som spelade en glad marsch, samt bestående cf endast första klassens vagnar. Hver och en hade redan på vägen erhållit ett numereradt inträdeskort, och vid framkomsten stodo värdurne uppställda med rummer på hatlarne och bärare bakom sig. Utanför väntade vagnar, som hemförde hvar och en till sitt. Och i de olika hemmen rönte man det bjertligaste och hygglgaste mottagande. Dessutom vittnade öfverallt elegansen i bo nirgarne och öfverflöjet i mat och dryck om att det var en välmående stad, Lvars gäster vi för tillfället voro. Ef.er intagen middag gafs konserten, som bivistades af omkring 1500 personer, deriblard en stor mängd af traktens förmögne bonåfolk, som inkommit till staden erdast för detia öndemäl. Sedan konserten ver slut:d tågede alla sångarne till kapten Lagerceraniz bostad och bragte honom, till hvilzen Upsala fsårgförening står i stora förbindelser och hvara id besöket i Kristianstad hufvudsakligen är, sin hyllning genom sång och lefverop. På aftonen var fest i Tivoli, ett utvärdshus med en vacker park. Der var mycket menniskor, mycket säng och musik och ganska mänga tal. Borgmästaren Clairfelt helsade oss välkomna i ett tal, som i finhet, elegans och sfrundnizg står högst af alla de många vi hört på resan. Dr A.G. Virgin hade vackra verser, som vi redan derpå erhöllo tryckta i Malmö och hvilka lyda så här: Kristianstad klädt sig uti högtidsdrägt. Hvarenda blick låg emot banan sträckt Hvartenda bröst slog högt af eldig oro. Då ljöd signalen; och den långa träng, Mer stolt än någonsin, beskref sin sväng, Och vi — till möte å perrongen voro. Eit såvant möte!... Aldrig fanns det förr! På glänt stod intet enda hjertas dörr, De voro öppna, som de borde vara. Och Glädjen swod på tröskeln, med sitt klara, Sitt vackra leende, sin heldagsmin. Och Lyckan stod bredvid, sä stolt och fin. De önskade att begge uppenbara För Er sitt väsende; att lägga ner För Er sin hyllning och att helsa Er, Förtjuste om I villen dem besvara. — Vi togo mot Er i vårt hem, hvared Så godt han kunde. Hvad I sågen fattas, Ej var det känsla, liflig, varm och ren, För Eder sjelfva, och det mål, I sen Framför Er i en dag, som ej kan mattas. Så kom Er sköna, herrliga konsert, Som jag i sanving ej förmår beskrifva, (Det må ett värf åt högre genius blifva!) Och nu, studenter! ega vi Er här, Här, i vårt Tivoli, uti naturens sköte, Der sympatier flyga Er till möte Från alla håll. Hvaren af Er, oss kär, Välkommen helsas! Ja, Kristianstad ör Helt varm om bhjertat att det fröjden funnit Af Eder anblick, fröjden af Er säng, Med stundens nu, een minnets njutning lång: En dyrbar skatt; och mer — sen I försvunnit! Hvad är ditt mål i verldens hufvudstad, Du unga, ridderliga sångarrad? Hvad vill du söka der, hvad vill du finna? Hvad kan dä hoppas och hvad kan du vinna? På denna fråga ligger svaret klart Som ljusa dagen, allem uppenbart. Ditt s att ge det landet heder, Hvarifrån du, som vi, ditt ursprung leder, Den sköna halfön, med sitt blåa haf, Som var vår vagga och som biir vår graf. Det land, du älskar, som vi älska alla, I logvets ljufbet och då vågor svalla, Det land, för hvilket vi med glädje falla, Om det en dag Försynens vilja blir Att Svea åter sina barn hörs kalla, Tar fatt sin lans och fäller sitt visir. Ditt syfte är, att hvad det har, det landet, At alla dyrbarheter dyrbart mest, Skall skattas till sitt värde på den fest, Der du det mäktiga föreningsbandet, Der åu, vi veta det, blir hedersgäst. Och säg mig, säg, om en nation väl eger, Näst äran, rågon skatt som öfverväger Dess epråk, det ädla, älskade organ, Som talar ut vår olädie och vår emärta f a 8 OD m