Aftonbladet – 23 augusti 1867, sida 2

Ve me taflor man skådar på dessa kuster. Färgerna äro ljusare och svagare än i England, taflans bakgrund låg, enformig, sparsamt bruten af trädgrupper, men alla figurer derpå visa sig i blek relief, med ett behag, en omedveten landtlig oskuld, som är okänd hos oss. Hafva vi icke vuxit ifrån våra gamla sångers och sagors fröjd, våra ga. la seder och bruk, nationaldrägter och enkla, landtliga hvardagslif? Urblekta, trasgranna ståltrådshattar, modevaror, tillgjordhet, platthet, parasoller, krinoliner — det är ju underligt att sådana ting skola med tiden uttränga ända till sista qvarlefvan af våra förfäders förflutna stilla lif. Kanske den dag skall komma då detta fordom likt en förtrollning, åter skall gripa vårt land och föra dit igen dess sånger och landtliga poesi, dess behag och försvinnande känslighet. Det ser nästan ut som om det klara medvetandet förstörde och tillintetgjorde allt hvad det lägger sin olyckliga hand pppå. Vi hafva alla lärt att älska och beundra konsten och att i hvardagslifvet se oss om här och der efter den; men då vi se oss om och just som vi utropa: här, eller der är den! så försvinna fberna, flyga fåglarne bort, brytes den ljufva stillheten, är det oskuldsfulla, omedvetna behaget borta, och vi vakna ufp ur vår behagliga dröm. En ruin, oms gifven af ett plank och visad för betalning, en gammal qvinnomodell i en grann bond: stuga vid en parkgrind, till och med bybarnens röda kappor, som nådig frun å slottet hade hem från staden i tisdags — NT detta blir blott scener i ett slags pantomim. Nu för tiden är man så van vid imitation och understuckna märkvärdigheter, att man, när man finner pigor verkligt, nästan har svårt att tro derpå, Åtminstone föreföll det Butler så, just i detta ögonblick.