Aftonbladet – 23 augusti 1867, sida 2

Dick, som hans vänner kallade honom, bade i hela sitt lif haft en märkvärdig otur att råka ut för ledsamheter. Hen bade ett underligt fantastiskt sinne, som han hade fått; ingen kunde begripa huru, eller hvarför. Han var känslig, artistisk, skarpsinnig. Han var fåfäng och blyg; han var högsinnad och sjelfvisk; han var varmhjertad och dock för mycket man af verld för att icke bafva blifvit litet smittad af dess flärd. Likt andra och bättre män än han, voro Dicks smak och vanor aristokratiens, medan hans sympatier tillhörde folket. Han var icke stark nog att genomföra sina egna teorier, ehuru han kunde utveckla dem mycket bra, med en mild, något släpande stämma, som man icke ogerna lyssnade till. Han var tillräckligt mottaglig för nya intryck för att för tillfället med lätthet låte sig öfvertalas och öfvertygas; men på botten af alltsammans låg dock en dold envishet och bestämdhet, som stundom återtog sitt välde, litet olägligt ibland. Det sista nät, hvari Dick trasslat in sig, var naturligtvis skuldsättaing, vida öfver den vanliga; i ett ögonblick af förtviflan hade han råkat fria till en mycket ful, men goobjertad flicka, som derfill hade mycket penningar. Han hade gjort detta anbud, viss på att det ej skuile antagas, egentligen blott för sina slägtingars skull, för att tysta dem, och befria big från deras efterbängspa fjreställningar. Men sedan uppförde Kan sig skamligt?, som det sades, ty knappt var bans anbud, till hans förvåning och förskräckelse, antaget, förrän han skref ep mycket ödmjuk, men också mycket tydlig biljett till arftagerskan, hvari han förklarade att giftermålet var omöjligt, Vidare bad han att hon måtte förlåta honom, om hop kunde, men han insåg att de grunder,