Aftonbladet – 17 augusti 1867, sida 3

Causerier från Wiemn. Den 11 Angusti. Det finns ingen man af folket som icke glädes i sitt hjerta öfver den förlorade bataljen vid Könpiggrätz, yttrade en wienare, och han synes ha rätt, ty alla österrikiska medborgare vi hittills talat med hafva öppet visat sin tillfredsställelse öfver nederlaget. När de kejserliga truppersa slagna återvände från krigsskådeplatsen följde friheten dem i spåren och började omedelbart att lossa på de fjettrar som så länge hvitat tungt öfver det gamla Österrike. Med svidande hjertan trädde förtryckarne in på reformernas väg, ty endast der kunde man finna räddning mot den katastrof som hotade kejsarriket med fullständig undergång. Nu, då folket fått lof att andas, har hoppet om bättre tider återvändt. Hvar och en sträcker ut sin frigjorda hand för alt foga. en sten till den crund som skall uppbära den nya saumhällsbyggnaden. Öfverallt diskuteras fäderneslandets lifefrågor, icke eus daglönaren är likgiltig för det stora helas väl. Från alla sidor höres ropet framåt! och med febersktig ifver arbetar man för att bara väg åt den nya tidens idter. Det är ett skådespel som lyckliggör hvarje vän af frihet och upplysning! Som ni märker har också causeuren blifvit emittad af den allmänna ifvern, men för att icke gå från programmet, så låt oss byta. om samtelsämne och sysselsätta oss blott med: Wien och dess glada invånare. Isgenstädes halva vi träffat hjertligare menniskor än här. Wienerboerna sjunga den gamla refrängen: Hjertat är fullt men kas