Aftonbladet – 17 augusti 1867, sida 3

äro barn blott vi kunna fröjdas som tioårin gar. Tag exempel af wienergubbarne, som rida på trähbästar i karusellen. Damerne der i gungan hafva sett både barndom och ungdom försvinna, men de kunva ändå ros sig åt litet och uppgifva riktiga glädjeskri när gungan svänger högt upp i trädtoppen. Hänggungan tycks vara ett af favoritnöjena. ty öfveralit äro de flyga de drakarne i full tart. Fruktar ni för svindel, så sätt eri skeppet, som rullar upp och ned likt de verk. liga skeppen ute på hafvet. Det enda ni der har att befara är ett anfall af sjösjuka. Här eer man det märkvärdigaste fenomen i verlden!? skriker en utropare framför en träbarack, der fenomenet är afbildadt i saftiga färger. Det är en åttaårig jättegosse, som kastar boll med tiopundiga jernkulor. ?Man har aldrig sett något så förunderligt?! ropar en annan och visar på en tafla som föreställer en jätteflicka med ben som timmeratockar. ?Kom och se den sköna damen med silfverhåren !? uppmanar en tredje och läser upp en lång lexa, som uaderrättar oss att damen är tjugo år och har röda ögon med blå pupiller. Der i baracken förevisas en familj af heliophober och tätt vid sidan är en marionett-teater, der hönor och tuppar utgöra den spelande. personalen. Den spekulative direktören har likväl icke förmått gifva siva befjädrade artister någon konstnärlig bildning, och det är icke underligt, ty hönor hafva kommit till verlden för att värpa ägg, men icke för att spela komedi. Säkert har den företagsamme mannen sett några af de i vår tid så ofta förekommande aktriserna, som begåfvade med hönsbjernor tro sg vara artister, och deraf kommit på den tanken att göra hönor till aktriser. ?Här visas Jerusalems jämmerliga förstö ring och verldsutställningen i Paris! Kom biott in och ni ska få se hvad ni aldrig sett förut. En trogen äkta man och en hund som läser a b ce d! Allt för tio kreuzer! Vi ha rum för hela verlden, utom för dem som inte få plats. Kom in i dag, i morgon är det för sent, ty då resa vi till Konstantinopel för att visa oss för sultan, och om vi då ångrar er, så kostar dit mer än tio krenzer ait komma efser.? Folkmassen lyssnar till pajazzons pladder och belönar bans qvickheter med bifallsrop och skratt. En och annan offrar sin fyrk för att se de utlofvade herrligheterna, innan afresan til Turkiet, och om också icke hela verlden strömmar in mellan de trasiga gardinerna, så tycks likväl den munvige utroperens tal göra god verkan. Skola vi nu åka i karusell? Här är en med -pustande lokomotiv. Nej teck, tif: no få vi åka på jernväg. Så hoppa då upp på hästen och surra kring under musikens ljud Kapellet är af samma gort som de tyska musikenterna vid prisfesten i ?Den sköna Helena?, men vi hafva ju kommit öfverens att se och höra allt med barnasinne, och då ljuder en sprucken trumpet lika bra som Nerudas fiol. Hej och hopp! der dansar ett kompani ungerska soldater sina nationaldanser efier en melankolisk melodi, som spelas af sex stycken ziguenare. Den entoniga musiken släpar fram sina toner och dansörerna boppa som marionetter och slå takten med klackerne. Rundtomkrivg dansplatsen stå tjenstfliekorna fråa staden, och vid en viss vändning i takten fetta kavaljererna sina damer och svänga kring med fördubbleaa ifver. Ridån går upp och dansöserna drzga pu bliken till sig med ginadjerfva eparkningar, ty på scenen gör ett upplyftadt ber ennar verkan än i det vanliga lifvet. Körer: och solosånger, skömt och dens vexla oupphörligt om, och när ridån faller ekynda de nöjeelystna skarorna till katterna, der militärmusik och stränginstrumenter locka att tage plats vid borden. Den förnäma verlden, som icke vill bemudla sin fot med att träda in i ?Wurstel. pratern?, åker i sina ekipeger upp och ned seuom bufvudalleen, och bevärdigar pöbeln 1å och då med en blick genom piace-nern. Sköna fröken, tsg bort den afskyvärda lorgretten, eom förställer edra ögon, och vrid cke edra täcka läppar till ett föraktfullt måleende, ty då gör ni Guds afbild till en exa. Det är tid att låta fördomar och vapenköldar b-grafvas, ty det företräde och den lans de. bittills gifvit i arf åt några få, vörjer försvinna för den stigande upplysvingen, som talar högt om jemmnlikhet och cke erkänner annat företräde än dygdens.