Aftonbladet – 15 augusti 1867, sida 2

En dödsfara hotar henne... Se här hva hon skrifver:? Min bror, uppfyll ert värf. Jag gäår di vänskap och tacksamhet kalla mig. Oro er icke för mig. Våra vänner, som blifvi underrättade om en för dem utlagd snara skola veta försvara mig. Tänk på vår far pj vårt pamns ära. Gå, görer pligt. Herv ar sagt: Gud är med mig. Er syster Edmee de VEstang.? Nåväl, herre, hvad ämnar ni göra? frågade pappa Pinson, som ätervunnit si själsnärvaro. Förena mig med henne, beskydda oci bispringa henne först och främst. POch sedan skall ni sysselsätta er me er far, icke sannt?? Hvad säger ni, Herv?? Fröken har rätt; gå.? Aldrig, förrän...? Gå. i måste. Jag, jag stannar qvar.. och jag svär att återfinna henne.? ?Men...? Om ni gör så, ser ni, herre; om ni und viker slagfältet, der man kanske icke kom mer att strida, tillade gubben skra tande för att dölja sin ångest, så ger ni prof på törre mod, större tillgifvenhet än jag.? Plötsligt hördes skott på afstånd. Guds död! ropade vicomten... ?men slåss redån...? Nåväl ! så mycket bättre! ... det blir så mycket större förtjenst att draga er tillbaka. Nej. Er far väntar er.4 Omöjligt. Er far befaller er det genom min mun.4 Vicomten gjorde våld på sig, fattade skriret och tog den gamle tjenaren i hand. Du säger sänntt, sade han. SJog bör