Aftonbladet – 14 augusti 1867, sida 2

ee AN Det är troligt.? Huru! det är troligt! Men jag är ingen! slagskämpe, jog! Nåväl! så fär ni taga emot hugg i stället att dela ut. Det är alltsammans.? Förträffligt skämt!? mumlade Kirschmarck. Hör på, mina herrar, låtom 0ss xomma öfverens. Hvad viljen I oss öfverhufvud taget?? Det skall ni få veta sednare, om ni följa oss. BSeså, låt det bli slut.? På ett tecken af Passe Partout närmade sig två män till baronen och två andra till hertigen, med rep i händerna. Ämnar ni bära hand på mig?? frågade hertigen. Något litet!? svarade la Cigale och lade handen på hans axel. Kirschmarcks medbro tsling ville försöka göra motstånd. Men det var förgäfves. Jätten beherrskade honom lika lätt som en qvinna handterar ett fem års barn. Bankiren gjorde icke tecken till motstånd. På tio sekunder hade man påsatt dem hvad herr Jules kallade vänskapsskrufvar. Om jag någonsin möter er ensam och ansigte mot ansigte, vrålade den folske hertigen af Dinan till Passe Partout, som endast syssel satte sig med de nödiga åtgärderna för att draga sig ur det getingbo der han infört, sina trogna, så dödar jag er.? Mig, min herre?? Er... och som en hund !? Man dödar som man kan?, ?Jag svär derpå!? Det står er fritt.? På min adelsmannaära!? Ni är således adelsman, herr hertig? sade Passe Partout okonstladt. Detta sista hugg afväpnade hans fånge, som icke fann ett ord till svar.