Aftonbladet – 13 augusti 1867, sida 3

a I går n gammal qvinna, ledande ett kreatur, som i fordna dagar troligen varit en häst, -Imen som nu kuade tjena till symbol för -!jämmer och elände. På ömse sidor om 1 I djurets rygg hänga två trasiga bylten, och lur det ena tittar fram ett smutsigt barnhufvud. ; Efter hästen komma tre unga qvinnor. De hoplappade kostymerna äro prydda med paljetter, och urbiekta band slinga sig kring de svarta -hårflätorna. Hvar och en bär sin tambour de basque i handen, men icke dansa de fram sin väg på rosor, ty de se helt lefnadströtta ut. Men kanske är det blott den svåra dagsmarschen som jagat glansen från de mörka ögonen och bredi missmod öfver de bruna tärnornas anletsdrag. I morgon skola de måhända med leende miner dansa inför publiken på en folknarknad. Sist i tåget gå fyra skäggiga karlar, I klädda i fantasikostymer af mångfärgade I lumpor. Tre af dem leda björnar i slämJrande jernkedjor, och den fjerde går efter för att med en spetsig stör påskynda de fyrfotabestarnes gång. Vore det skymning, så skulle man kunna tro dessa spöklika gestelter vara skuggor ur fantasiens verld, men solen lyser klar och visar den lilla ziguenartruppen i all sin oakenhet. Hvarifrån komma de och hvart gå de? Fråga vågen på hafvet hvarifrån den kommer och hverthän den går. Vinden rullar vågen från ena stranden till den andra, och vandrigslustans vindkast för ziguenaren från öster till vester, från vester till öster, så länge hjertat klappar innanför den trasiga jackan. Bjud honom attetanna i ett stilla hem och han skall föredraga löfbädden under bar himmel, ty hyddans tak synes qväfvande för den obändiga frihetens son, som har hela jorden till sitt hem. Här gå vi förbi en Kristusbild, som hänger uppspikad på ett kors invid vägen. Jordbrukaren böjer der knä och ber om en god hveteskörd, qvinnorna nedlägga vid korsets fot fromhetens utsäde, i den tro att de i en anvan verld skola uppskära herr. liga skördar. Äfven på husväggarne, och stundom midt på åkern, ser man emå kapeller och belgonbilder. De, som fätt sin plats mellan de frodisa sädesaxen, göra nytta för sig, ty de skrämma fåglerne från åkern. Låt oss nu gå genom trädgårdstäppan fram till stugan, som skymtar fram niellan froktträden. De baierska bonivgarne likna schweizerhyddorna, men äro för det mesta byggda af sten och utan prydnader. Vid ena gafveln höjer sig en stång med ett litet hus på spetsen. Der bjuder stugans invåjes när den befjädrade ungdomen börjar sina första utflygter från födelsebygden. Derinne i stugan sitter familjen tiil bords framför aftormåltiden. Vid ett särskildt bord invid dörren hafva tjenerne sin plats. Då och då gör husfadren ett tecken åt drängen, att han får komma och taga sig en klunk öl ur den stora lermuggen. Med sakta fjät närmar sig tjenaren det stora bordet, och torkar sig med rockärmen om munnen innan han vågar närma sina läppar till det kära stopet. När ban druckit återvänder han tyst till sin plats och väntar tåligt tills familjens bufvud åter behagar räcka honom den läskande drycken. Det ligger något aristokratiskt hos den baiereka bonden. När ban behandlar sin tjenare väl, så är det derför awt han i honom ser ett nyttigt djur. Och nära djuret står den arme, som dagen lång måste träla för en annan, och i slafvisk ödmjukhet äter det bröd som hans eget arbete fört till husbondens bord. På vägen mellan Mänchen och Wien finnes ett rastställe, der man skulle vilja hvila till. domedag. Det är Salzburg, den första österrikiska stad men stöter på efter att hafva öfverskridit gränsen. Men tror sig se alpdrottningen, som stigit ned från snöbergen, för att här mellan de grönklädda klipporna bada i Salzacb. Högt uppe på klippan ligger den gamla fästningen Hohen-Salzhurg, som snart räknar sina åttabundra år. Den österrikiska örnen har huggit sig fast i fjellväggen och blickar ut öfver dalen, men tiden bar förlamat hans vingar, och hans blick är ej längre fruktansvärd. Några kulor från nutidens refflsde kanoner, och roffågeln skulle för alltid störta ned från sin höjd. Fästningen har för närvarande blott några kompanier tyrolerjögare till garnison, och dess portar stå på vid gafeel. Kom låt oss stiga upp till högsta tornspetsen och njuta af den herrliga utsigten. Dernere i dalen, på ömse sidor om floden, ligger staden med sina gamla prydliga kyrkor, stora platser och springbrucnar. Rundt omkring resa fjellväggarne sina skogbevuxns hjessor, och längre bort skimra snöbergen mot den rodnande aftophimmelen. Här upplefver man ett af dessa ögonblick som man aldrig glömmer. Klockorna ringa och trumpetens skall måpgdubblas af ekot. Men tillkännsger att natten bryter in, och för oss är denna päminnelse väl behöflig, ty annars skulle vi glömma oss qvar häruppe tills mörkret hindrar oss att finna vägen ned igen. När morgonen åter randas lemna vi bergen bakom oss och åka till Linz, der Donau vältar fram sina grågröna böljor. En flodresa har outsögligt lockande behag. Våttnet verkar det wweserligen icke, utan de romantiska stränderna, som höja sig på ömse sidor om det hvirflande elementet. Så låt oss då följa med strömmen och sel; paporamat som rullar förbi. En musikkår spelar på ångarens fördäck, och fartyget dansar efter dess toner nedför floden. Några ungerska husarer sjunga sina nationalsänger och lägga sig sedan att hvila under bänkarne. Men se då på vyerna och skynda er att fästa dem i un iunet, ty strömmen för fartyget så hastigt framåt att man tror sig flyga. Mellan sandbankar, flåcka stränder och grönskende pilar gär färden i slingrande bugter. Då och då möter man ett fraktskepp, som af ett dussin hästar irages uppför floden. Ofta vödgas körsvennen föra sina dragare ned i strömmen, för att passera ett vad. Vattnet stiger öfver hästarnes ben och forsar mot deras bringor. nom. färvaran nitton faaan dd! må Man ot da nare ett hem gt de små fåglarne, och gläd-. til