Aftonbladet – 12 augusti 1867, sida 3

-J måste vi till en följande uppskjuta upp landet af den vanliga jemförelsen n de särskilda rörelsegrenarnes tilleller af tagande. Under en i allmänhet särdeles be Iqväm penningställning förefaller det näst ovänptadt aut den 30 Juni finna belåninge af vågförda effekter vppgå till mer än ien och en half millioner rdr. — Vi hafva höri att dylika lån prolongerats under en följd af år, under hvilken tid samma vågförds partier jern varit bankens hypotek. At en så bedrifven rörelse är föga lönande fö: låntagaren ligger i sakens natur. Meningen med belåning af vågförda effekter var ursprungligen att de borde kunna b-:lånas intill den sid, då skeppningen kunde verk ställas. Devona tanke är riktig, och iaktioges den nu, så borde me:allbelåningen den 30 Juni vara särdeles ringa. Beträffande uppoch utlåningsräntan, så har Riksbanken gifvit på uppoch afskxrif ningsräkning 2 proc., utom i Wisby, der den gifvit 3 proc. Vi förstå ej anledningen till deana skiljaktighet. På dipositionsräkviog gifves 3!e proc. för två månader, 4 proc. för tre månader, och 4(2 proc. för fyra månader. Diskonto och utlåningsräntan äro bestämda till 5 proc. Kreditivafgilten 1 proc. och kreditivräntan 5!2, Dessa vilkor äro moderataoch Riksbanken haruppenbarligen bemödat sig att verka för en ned salt räntefot. Då detta bidrager attunderlätta de näringar, som drifvas med upplänt rörelsekapital, kan man ej annat än gilla åtgärden, så länge den låter sig förena med tillgång till utlåning. Önskligt vore att Riks banken fäste nägon uppmärksamhet vid det sjunkande värdet af riksbankens sedlar i jemförelse med de utländska valutorna. Att vexelkursen på Hamburg midt i sommaren noteras till 18314 rdr rmt pr 100 mark hamb. banko att betalas efter tre månader är lika beklagligt som sällspordt. — Pari-kars efter silfvervärde i de begge olika myntslagen är 132 rår 20 öre rmt för 100 mark hamb. banko. När intet utländskt lån håller på att indragas, utan tvärtom både staten, all männa hypoteksbanken och hypoteksförenin garne måste betala räntor och amorterivg på utländsk skuld, så blir det en kännbar förlust för landet att få vidkännas så upp drifoa vexelkurser. Vi tillåta oss tro, att riksbanken med någon ansträngning skulle kunna motverka detta onda och derigenom bättre uppfylla en af de vigtigas!e bestämmelser, tör hvilka den blifvit etiftad. Man vill så gerna bortförklara denna nödvändighet med den ursäkt att ingen kan styra kursen?. Detta må gälla i afseende på sterling och francs m. fl., men att gifva vexlar på hamburger banko är detsamma som att girva en viss qvantitet silfver i Hamburg. Nåväl, om denna qvantitet silfver, som utbekommes i Hamburg, ej öfverstigande den, som finnes utsatt å hvarje bankse-el, så är det ju helt enkelt en invexlingsåtgärd. Man kan svara ait Riksbanken är endast skyldig att invexla sina banksedlar i Stockholm. Vi veta det. Men de enskilda bankerna äro ieke lagligen skyldiga att invexla sina banksedlar på nigot annat ställe än der deras hutvudkontor är beläget. Och likväl låta alla enskilda banker invexla sina banksedlar i Stockholm, emedan detta bidrager väsentligen att upprätthålla deras banksedlars värde. På alldeles samma skäl skulle riksbankens sedlar och derjemte Jandets mynt blifva upprättbället i värde om riksbanken betraktade tillhandahällandet af korta vexlar i hamburger banko såsom en banksedelinvexlingsätgärd. Så gör Norges bank med framgårg och till Norges stora bätnad. Låt vara att åtgärder i denna riktning, om de vidtogos, medförde den indirekta förlusten ef en skenbart minskad vinst på riksbankens vexelhandel, såsom den nu be drifves och bokföres, så skulle dock landet i sin helhet tillskyndas den ökade fördel, att det gängse myntet upprätthölles närmare sitt verkliga värde. Dessutom kan det nog hända, att riksbanken får ökade svårigheter just genom den lockelse, som ligger i uppdrifna kurser, för andra att onödigtvis skuldsätta sig i utlandet. Då man g nom qrvar: talsuppgifterna kunnat inhemta att all männa rörelsen för närvarande reder sig med en ovanligt liten qvantitet utelöpande banksedlar, så blir derigenom så mycket ättare att presentera åtskilliga millioner rdr af riksbankens sedlar till invexling. Detta innebär ingen fara för riksbanken, ty den eger utom nära fjorton millioner rdrikassa närmare tretton millioner rdr i räntebärande obligationer, mot tjugufem millioner rdr utelöpande banksedlar. Men då nu meninsen synes vara att vinna erfarenhet huru vår skuld till utlandet må kunna bäras, selan räntorna ej längre betalas med nya skuldsedlar, vore det väl önskvärdt o:a allt, vad som kunde göras för attlindra bördan vf dessa ränteliqvider til utlandet, också af vederbörande åtminstone försöktes.