Aftonbladet – 10 augusti 1867, sida 2

sola TaCnuset, ErISSSKOIlan El HM., fmMOHTN jen enda af dessa, gom i det yttre gör anIn: pråk på någon kostnärlighet är den sistE mnda byggnaden. Deremot finner man h innu här och der några interiörer, hvilkas sapriciösa, öfverlastade dekorering kan gifva lt: on ungefärlig föreställning om den smak eler rättare dåliga smak, som i de på arki-!v ektoniska minnesmärken rikare städernalp utmärker nästan hela det förra ärhun-d iradet. K År 1769 uppgifves Kristiania befolkning ? ha utgjort 7496 invånare utom garnisonen,lp n siffra som år 1801 hade stigit till närala 2000 och år 1815 hill litet öfver 10.800.14 nan år 1825 var den icke högre än 15,360, s och det derpå följande årtiondet uppvisar ; blott en förökning till 18,300. Såsom mant häraf ser, var tillväxten mycket långsam, l och om man jemför äldre kartor öfver sta-!n jen med en, som förskrifver sig från 1827, Vv 1 Inner man äfven blott föga skilnad i sta-l iens utseende. Den tilltagande öfverdådig-1, aeten, öfver hvilken man omkring århun-s; dradets början förnimmer upprepade klago-t mål, har således onekligen mindre trädt ilk dagen i form af uppförandet af nya prakt-r byggnader än genom en mera luxuriös utd styrsel af det inre. Att staden i det yttre t hade bibehållit sin gammaldags simpelhet, lr se vi redan af en anmärkning af Mary Woll11 stonecraft i hennes bref (London 17...), der!t hon kallar Kristiania en liten nätt stad, men som saknar det behag i arkitekturen, : som allid bör gå hand i hand med seder-) nas förfining hos ett folk, så framt husets! yttre icke skall komma i motsägelse mot ; dess inre och hos åskådaren väcka föreställ-; ningen om stor rikedom, men brist pålt smak?. Huru det på de sista årtiondena l: af det 138:de århundradet måste ha sett ut! i den norska hufvudstaden, derom få vi enr mycket klar föreställning, orm vi med detta ! yttrande jemföra den äskådliga skildring, , som Wilse i sina reseiakttagelser (1790) gifver af en förmögen Kristianiaborgaresrum på den tiden. ?I det rum?, säger ban, : der små rutor i låga fönster i förening l med den bruna träfärgen på taket och väg-; garne gjorde aftonskymningen redan tilll, natt, der gamle farfar satt i sin stora län-l:; stol framför ett eller två tjocka talg)jus,: som stodo på bordet vid en stor, enkel ka-l! kelugn eller kamin, och med pipan i ena l handen och den stora silfverölkannan i den andra drack den främmande vännen till, hvilken trädde närmare på det med sand: och friskt granris beströdda golfvet — il. samma rum, säger jag, väntar nu på samma l tid på dagen hans sonsons sonson ett halft: tjog främmande moderna vänner på en förr : 8. k. kanapå, nu soffa, ottoman eller hvad för nytt namn det blir med det snaraste;l derifrån ser ban öfver det i marmorrutor målade golfvet sig sjelf i de höga, dyrbara speglar, hvilkas förgyllningar ännu mera förhöja väggarnes ljusa färger; marmorconsoler ser man paradera under speglarne och på dem byster eller statyer, visserligen af gips, men till utseendet af guld eller marmor. De höga fönstren skulle genom de stora rutorna insläppa allt det ljus, som dagen ännu har qvar, om icke de upptill i skyar sammanlagda gardinerna skymde den himmel, som ses öfver.husen på andra sidan om gatan; men under den skinande hvita gipshimlen i rummet hänger en ljuskrona af glas likt kristall,, hvars många vaxljus lofva dag i den mörkaste afton. De främmande herrarne komma, man rangerar sig vid den uppvärmande pyramid, som är krönt af en glänsande svart Kupido, och man smädricker ur dyrbara, bräckliga kärl hvad Ostoch Vestindien sänder os3 till tids och helsas förspillande efter modets stränga bud?. Det var först åren 1820—30 som man inne i staden började uppföra några större offentliga byggnader och derigenom i icke ringa grad omskapade dessa partiers utseende, under det att samtidigt genom påbörjandet af konungaboningen den förstas gru2den lades till den aildeles nya stadsdel som här under loppet af ett par ärtionden skulle resa sig och genom sin elegans snoert öfverstråla de gamla trakterna. Omkrivg halftannat tusen steg i ves.er från den linie, som då betecknade Kristianias gräns på den sidan, blef år 1825 grundstenen lagd till kungaboningen. Man vill veta, att valet af plats är gjordt af Carl Johan sjelf, och i det fallet mäste man också medgifva, att det verkligen röjer en blick, som på valplatsen hade blifvit van att uppfatta terräcgens egenheter och taga dessa med i beräkningen. I början, innan de långvariga och mycket kostsamma planeringsarbetena voro fullbordade, höjde sig bland allmänheten flera röster mot, såsom man kaliade det, att begrafva kungaboningen uppe i ett stenrös långt utanför staden. Men alltefter som det började ljusna mellsn träden och kungaboningen reste sina väldiga murmassor upp ur röset, förstummades tadlet och gaf vika för missbelåtenheten med att arkitekten å sin sida icke hade förmått göra af denna byggnad hvad såväl den imponerande belagenheten som de på arbetet använda, jemförelsevis mycket betydliga summorna hade berättigat till att vänta. Men i detta afseende var resultatet allt annat än tillfredsställande; byggmästaren, en dansk vid namn Linstow, var såsom arkitekt ickel stort mer än dilettant, och härtill kom, attl planen under sjelfva uppförandet underkastades flera mindre väl motiverade ändrin-: gar. Följden häraf ölef, att man fick ettl: byggnadsverk utan någon bestämd konstnär! lig karaktersprägel och som blott fick mnå-: j r gon betydelse genom sin upphöjda belägenhet, ungefär femtio alnar öfver den nära hafsytan, och genom sina i förhållande till stadens öfriga bygnader betydliga dimensioner — 160 alnar i facaden med 38 alnars! djup och på baksidan flankeradt af två nå-! got lägre, 41 alnar långa och 22 alnar breda! sidoflyglar. (Forts.) Armen. K. M:t har, den 7 dennes, utnämnt: vid Göta artilleriregemente: tilll kapten, löjtnanten A. F. Braune; vid Bohus läns regemente: till löjtnant, underlöjtoanten 1. V. Koch; vid Jemtlands fältjägare