Aftonbladet – 10 augusti 1867, sida 2

ket det alven Iör den Hygugaste resande önar mödan att uppehålla sig ett ögonblick. Om man en vacker sommarafton från däccet på ett af de många ångfartyg, som unler den milda årstiden gifva lif åt Kristiajafjordens mörka vattenspegel, ser inloppet ill Norges hufvudstad öppna sig, kan det under gynnsamma förhållanden vara ett öfrerraskande vackert skådespel. Jag vill icke råga göra någon jemförelse mellan den utigt, som här framställer sig, och inloppet ill Stockbolm från Mälaresidan; ty då torle det väl hända att Kristiania icke komme utt draga det längsta strået. Men vackert ir det likväl, när utsigten börjar öppna sig nellan öarne, och man närmast i förgrunlen ser byggniogarne och fästningsverken vå Akersbus sänka sig terrassformigt ned not sjön, under det att den gamla siottssyrkan höjer sin spira öfver det hela. På ;mse sidor om fästningen skymmes sjelfva taden nästan af de täta skeppsraderna i Björriken och Peperviken, och först längre bort er man taken på några bland de offentliga pyggnaderna, det nya rådhuset, tornet på Vor Frelsers Kirke samt den högt belägna Irefoldighetskirke, höja sig öfver den mörka nassan. Till höger stänges utsigten af den nörka Ekebergsaas, vid hvars fot några spridda bus och en låg, hvitrappad kyrka oetecknar platsen för den äldre staden, ur vilken Kristiania i en jemförelsevis nära orntid uppstod: Aaslo. Bakgrunden öppnar sig längre bort och förlorar sig småningom de långsträckta Greffenoch Frogneråsarne. Yen se nu till venster, der bakom konungaboningen hundratals glimmande landtställen I lölja sig mellan täta skogspartier och smak; ulla trädgårdsanläggninga: ! Staden och landet glida omärkligt öfver i hvarandra; ända a; till den yttersta spetsen af Ladegaardsön ser man här och der täta klusgor af små nätta sommarbostäder, och först långt, långt ut mot vester afslutas utsigten af de trappformiga, med tät, mörk skog bevuxna Askeräsarne, hvilkas fina linier, som längt bort mot söder sänka sig djupare och djupare ned mot horisonten, slutligen tyckas smälta samman med aftoohimmelens djupblå töckenskimmer. Det torde kanske för en gång vara mig tillåtet att låta politiken och alla de andra Pbrinnande frågorna? hvila och i stället inbjuda Aftonbladets läsare till en liten enkel vandring omkring i den norska hufvudstaden. Det är tyvärr på år och dag icke många svenskar, som göra den ett besök, och jag torde väl således, kunna räkna på, att ämnet för de flesta af mina läsare åtminstone har nyhetens intresse. Tiden är just lämplig ; den korta sommarnatten hvilar öfver Akersdalen; larmet på gatorna dör bort, och skymningen sänker sin lätta slöja, i hvilken vi hastigt vilja insvepa det mindre vackra, vi kunna komma att möta på vär proinenad. Det blir mörkare och mörkare; låtom oss då först begegna detta ögonblick till att låta det närvarande försjunka i slummer och att ur dimman frammana bilden af Kristiania, sådant det tog sig ut för ett par århundraden sedan. Konturerna äro snart uppdragna; skuggningar och färger få vi denna gång knappt tid att utfylla taflan med. Redan en flygtig blick på kartan skall vara tillräcklig att fästa uppmärksamheten på, hvilken del af staden som är den ursprungliga, om man kommer ihåg, att Kristiania icke har gjort sig sjelf?, utan har blifvit arlagdt på en gång genom ett kungabud, då Kristian IV efter Aaslos brand år 1624 beslöt flytta staden öfver till det befästa Akershus slotts närhet, och att således den äldsta delen — i motsats till hvad som eljest brukar vara fallet — är den regelmässigt anlagda, omkring hvilken sedermera successiva utvidgningar ha samlat sig, i hvilkas skandalösa virrvarr man först i våra dagar har börjat försöka att åvägabringa någon ordning. Afsigten med stadens flyttning var att fö:;hindra de ideliga härjningar och uppbränningar, för hvilza Aaslo hade varit utsatt både af vänner och fiender. Den gamla, ursprungligen med befästningar omgifna staden utgjordes af den närmast Akershus fästning liggande trakten, hvarest gatunamn sådana som ?Voldgaderne? ännu påminna om dess gränser, och der de i räta vinklar afskurna qvarteren stöta intill hvarandra så regelmässiet som aldelningarne i ett romerskt läger. Det var icke vid bästa lynne, som Aaslos borgare fram på hösten 1624 flyttade öfver från gin vänliga vik i skydd af Ekebergsåsen till den nakna platsen under Akershugs kanoner. Skatterna voro höga; här skulle byggas af eten, och följden blef, att alla, som kunde, sökte få sig bostad utanför vallarne, men likväl så nära staden som möjligt, samt att snart på alla sidor förstäder reste sig, några byggda af och för proletariatet, andra för den finere Portion?, men alla hvarandra lika i ett alldeles godtyckligt begagnanie af tomten och ett suveränt förakt för allt hvad som kunde kallas symmetri. Redan mycket tidigt möta vi ungefär halfvägs från Aaslo eller ?Gamlebyen? vid Akerselfven, längst nere vid dennas utlopp några husklungor med namnet ?Vaterland? och längre upp vid elfven, omkring ?Kongens MöhHe og Sogbrug?, förstaden utskjutande fjellplatt ?Bergfjerdingen? och längst till venster från sjösidan ?Peperviken?. Sogene?; längre mot vester på enl Alltefter som staden växte och vederbörande . myndigheter blefvo mindre noga med iakttagandet af de ursprungliga stränga byggnadslagarna, framsköto husrader utmed väarne mellan dessa förstäder och sjelfva staden, och följden häraf blef naturligtvis ett så genomfördt virrvarr, att om man lägger framför sig en karta öfver Kristiania från detta århundrades första årtionden, ser trakten utanför stadens ursprungliga gränser närmast ut som en stor åker, öfver hvilken en orm har slingrat sig och banat vågformiga vägar. Lemningarne från stadens äldsta tider äro nu endast få. Stadens äldsta, år 1639 på det sedermera 8. k. Prinsestalds eller Artilleristalds tomt uppförda kyrka, Trefoldighedskirken, hvilken i ofvannämnda Descriptio Civitatis Christianensis emfatiskt beskrifves såsom een aandelige Zion, oc een Fiur oc Affmalning til ded himmelske Regentze oc aandelige Zion som er her ofuen il i Guds Rige? — brann upp redan 49 år lerefter, hvarpå Vor Frelsers Kirke, som nu ligger vid stadens ?Stortorv, uppfördes ända ut i stadsmuren år 1697 i en ofantligt litet karakteristisk stil, såvidt man kan se efter de genomgripande restaurationer,