Aftonbladet – 8 augusti 1867, sida 3

SE NOPARUVH MVA BEIUVE TAB VVIVe SAMAR frågade om riksdagen och kriget (det tyska); för öfrigt ansåg han, att det ej vore omöjligt att från Åreskutan se Stockholm. Efter 12 mils rodd framme till andra stranden tl och derpå 3a mils marech genom kärrig skog I till gården Walla, nära sjön Ånns norra strand. Här står i en backeluttning en sten med inskrift: 1719 begrafdes här krigsfolk. I På baksidan: 1810 är stenen uppsatt och ristad till åminnelse , af pastor L. FF. FeIstin. Såsom lemningar efter den olyckliga I hären visades ett par i jorden funna jernti seker af okändt Mruk. Sjön Ånn ligger 11800 fot öfver hafvet och genomflytes leaf Ena elf, som nedkommer från SyltopI parne och sedan under olika namn och förstärkta af en mängd andra vattendrag, under benämningen Ahre elf utgår i Storsjövp. Ånn är i öster och söder omgifven af åsar och fjell, bland dessa de präktiga Snasabögarne. Inorroch vester ligga ofantliga kärrvidder, bär, liksom mestadels i JJemtland, den olyckliga frostfödan. Sjön lär i det närmaste en qvadratmil i vidd. Båt och roddare anskaffades för att komma till I byn Handog ett stycke upp vid Enaelfven. TEua besynnerlig fjellsjö är denna Ånn, ty fjellsjö får man dock kalla honom. Man vidrör bottnen för hvart årtag. Min roddare luppgaf, att, med undantag ar elfstråket längs södra och östra stranden, hvilket är djupt, sjön icke är öfver 3 fot. Ander i massa. I Uteigten är dråplig. Kölens bergsträckninIgar upptaga vestra himlabrynet och bland topparna utmärker sig Gluckens regelbundra pyramid. Sylarne äro nu endast på 3 mils afstånd, men bortskymmas a! de närmare bergen. Med alla krökar omkring de låga, kärriga öarna, för att finna djupare vatten, gick rodden till 1 mil. Derpå uppför den grunda och strida Ena elf. Avdtligen var jag framme och tog in hos bonden Olaus Henrikeson. Kl. var nu 10 på qvällen; luften kall och rå, men byn ligger ock blott några hundra fot under skogsgränsen. Jag begärde genast vägvisare för följande dagen till Tydal i Norge; men, vanity of human wishes, en sådan stod ej att få. Ingen vandring således efter svenska härens väg! Gubben hade visserligen för många är sedan gått till Tydal, men sade sig nu vara för gammal, och ingen af de yngre kände vägen. Fem mil, uppgaf ban, mäste tillyggaläggas uten alt träffa någon boning och, vo:e ej vägvisaren säker på sin sak, kunde dåligt väder och dimma på fjellet göra färden bekymmersam. Så mycket blef säkert, att rätt från Handog till Tydal ver ej att tänka. Möjligen kunde vägvisare finnas i byn Enkroken 5a mil längre åt vester upp efter Ena elf. Emellertid vcre bäst att sofva på saken. Dixit. Under denna allverliga rådplägning, 80 hölls i stugen (rökfylld för myggens skull) och som bivistades af hela familjen, af hvilken flera voro i säng, nedmyllade i fällar, hade mat och bädd tillrustats åt mig i en särskild byggning. Efter öfver 2 mils 10dd och nära 4 mils marsch, samt med den alltför lätta barlasten af 1 ;opp kaffe utan tilltugg och 2 dito med ibetadt tunnbröd, voro båda högligen efterlängtade. Huset bjöd på sitt bästa. Kaffet hade, tyvärr, nyss tagit slut; le menu oblig utgjordes derför af tunnbröd, smör, mesost, noli-me-tangere-kött och bitter surmjölk. Här talas gammal-svenska, vax (växte), las (läste), begjorde? (begärde), hannar (hennes), i stugu, i fjellom, på sätrom. Myggorna! det fräckaste af allt. De märktes ej förr, än jag kommit i säng, men då! Bädden var ypperlig, halm med en fin renhud öfver, och till täcke en getskinnsfäll. Men de arga knotten, som dertill he ett i yttersta grad retesamt pip, tvungo en att lägga en silkesnäsduk om hufvudet och att krypa ihop så mycket som den smala bänk soffan tillät. Men det balp ej. För den olidliga hettans skull måste jog, som skälen i vattnet, litet emellan sticka upp näsan för att 1å luft. Det var en sömn eom Göta lejons, med öppna ögon. Mot morgonen först eomnade jag ifrån menniskoätarne. Den 31. Uppsteg trött. Nattens motto återfinnes hos formannen i Henrik IV: Tusan plåtar, ingen kung i kristenheten kan vara bättre biten, än jag blifvit sedan rista hanegället. Från Kölen, på sträckningen mellan Jemtland och Norge, utgå åt vester flera höga, jemnlöpande fjellåsar, lemnande dalar mellan gig, hvsr och en med sitt vattendrag. Tre af desea dalar heta, norrifrån räknadt, Verdslen, Stördalen och Tydal. De två första öppna sig mot Throndhjems fjord, den sista mot Selbosjön. Till Verdalen nedstiger stora vägen mellan Östersund och Levanger förbi Skalstugan och Suul. Den vägen tog Olof den Helige på det tåg, som utade med slaget vid Stiklestad och hans öd. Till Stördalen och Merakers socken kommer man genom passet Skurdalsporten. Ti!l Tydal kan man (när vägvisare står att få) vandra öfver fjellet Stora Enbogen. Huru mycket Skurdalsporten begagnas, vet jag ej. Öfver Stora Enbogen gick Armfeltska hären. Men mellan Skurdalsporten och detta fjell går förbi toppen Glucken en väg, som om sommaren endsst är gångbar, men om vintern är farbar för lass. Denna väg nedstiger till Gilså kopparhytta, liggande i en högdal, som sänker sig mot norr ned till Stördalen. Det ver denna kosa, som jag hade att taga. Således på väg om morgonen vesterut, med Olai yngste son som ledare, förbi Snasahögarne och genom jemn och kärrig skogsmark till byn Enkroken. Den, som önskar oi härens väg och är ihärdigare i denva önskan än jag, torde här finna vägvisare till Tydal, fastän det denna gång misslyckades, emedan den anviste mannen ej stod att finna. Tiden led, vädret var misstänkt, och i förtretad sinnesstämning beslöt jag mig för vägen öfver Glucken till Gilså och Stördalen. I det sista nybygget närmast fjellet, Storvallen kalladt, träffades ändtligen en man, som kände vägen öfver Enbogen, men nu var det för sent. Här köpes af Ole Andersson ett fynd efter den olyckliga hären, en muskötpipa, af honom unnen för 12 år sedan i Ena elf, starkt örrostad. Nu bar det vidare uppåt och lerpå öfver den breda fjellvidden, som likar hafsdyningar. Vi gingo öfver foten af Stora Glucken, som, sedd från sjön Ann, visade en noggrann pyramidform, men här yntes som en oregelbunden klump. På oppen står riksröset n:r 159, som vi dock j fingo se. KL 5 e. m. passerades vattenskilnaden mellan Atlantiska hafvet och fr Hå ln— x