Aftonbladet – 5 augusti 1867, sida 2

Lucile Gautier?? frågade de Osynliges chef i dof ton. Det var hennes namn.? Grefve de Warrens aftorkade svetten som perlade från hans panna och tinningar. Jag vet... jag vet..? mumlade han. ?Nåväl??? Nåväl!? svarade Rioban, som i mörkret icke kunde observera Passe Partouts rörelse, då inträffade något som ingen af de närvarande kunde förklara.? Hvad var detta?? Uti de Renås sängkammare favns ett porträtt midt emot säng-n.? Mitt!? sade grefven med otydlig röst. Ert.? I bretagnisk fiskardrägt.? Alldeles så.? Fortfar.? Detta porträtt fästade den unga qvinnans blickar.? Ah!? utbrast Passe-Partout och förde handen till hjertat för att hänma dess väldsamma slag. ?Hon betraktade det, blef blek som ett lik, närmade sig det häftigt, och... och...? Tala,.. men så tala då...? Och knäböjande framför porträttet med hopknäppta händer och ögonen fulia af tå rar, mumlade hon midt under de suckar, som nära nog qväfde henne: ?Förlätelse! oh! förlåtelse !? Lucile! Lucile!4 sade grefven stödjande sig mot den fuktiga muren, för alt icke falla omkull vid Riobavs fötter. Denne märkte slutligen det tillstånd, hvaruti Passe Partout befann sig. Han heidade sig. Vidare? Vidare?? ropade grefven feberaktigt. I sanning, jag vet icke om jag bör...