Aftonbladet – 5 augusti 1867, sida 2

STOCKHOLM den 5 Aug. Den europeiska pressen är fortfarande upp ylld af betraktelser öfver de af franska Moutören gjorda försöken att undanrödja de ippkomna farhägorna för en brytning och ammandrabbning mellan Frankrike och Preussen. De halfofficiella franska bladen rheta i samma syfte som regeringens offiiella organ, och öfverflöda af försäkringar om den kejserliga regeringens fredliga afigter och dess benägenhet att ensamt och uteslutande egna sig åt lösningen af kejsarlömets stora uppgift: utvecklingen af ?denokratien och friheten?. Finge man tro lessa organer, så härröra de krigsrykten, kom försatt Europa i oro endast och uteslutande från några obetydliga, intet inflyande egande tidningar, hvilkas utmanande och hotande språk blifvit utan närmare pröfning ömsesidigt betraktadt såsom uttryck af allmänna tänkesättet i de respektive länderna och af afsigterna hos de respektive regerinZarne. Det, som i någon mån skämmer effekten af dessa fredsförsäkringar, är, ait det blir alltmer och mer tydligt, hvad man redan från början hade anledning förmoda, att Monitörens försäkringar om att icke någon fransk not? blifvit till Preussen aflåten, i sjelfva verket är en iek med ord. Flere tyska blad vidhålla enstindigt, att väl icke någon not?, men en ?depesch? rörande slesvigska frågan blifvit preussiska kabinettet meddelad, och de anse det ena lika väl som det andra vara ett försök å Frankrikes sida till en obehörig inblandving i Tysklands angelägenheter. Men till och med om det skulle befinnas att icke ens någon depesch till franska sändebudet blifvit preussiska regeringen meddelad, så lärer det i alla fall stå fast, att franska regeringen i en eller annan form gjort framställningar i Berlin angående slesvigska frågan. Den chargå daffaires, som under Benedettis frånvaro förestår franska legationen i Berlin, skall, heter det, ha muniligen gjort vänskapli2a och förtroliga? framställningar rörande det ifrågavarande ämnet samt för hr von Thiele, som under hr von Bismarcks tjenstledighet förestår preussiska utrikesministeren, uppläst ett stycke af sina instruktioner. Att meddelanden i någon form egt rum snarare bekräftas än bestrides också af det franska officiella bladet. I hvad mån manjskall finna farhågorna för ett fredsbrott undanröjda genom Monitörens förklaringar, synes alltså bero helt och hållet derpå, om man anser den form, i hvilken franska regeringen bragt saken å bane, vara det hufvudsakliga och ha mera att betyda än sjelfva det faktum, att franska regeringen vändt sig till den preussiska med föreställningar i ämnet. Den tyska pressen synes fortfarande benägen att i lika hög grad taga anstöt af den franska regeringens åtgärd, hvilken form denna än må ha erhållit, och de försumma icke att låta förstå, att Preussen är redo att hvilket ögonblick som helst sätta sin arme på krigsfot. Den uppkomna polemiken om betydelsen af Monitörens förklariogar har emellertid för ögonblicket i någon mån afledt uppmärksambeten från sjelfva den angelägenhet, som de angå, nemligen spänningen mellan de båda stora militärstaterna, och man har börjat med ökadt intresse iakttaga företeelserna i Rom och de tilldragelser i Italien, som stå isamband med den romerska frågan. Hvilka Garibaldis planer äro och i hvad mån han redan börjat sätta dem i verkställighet, kan man ännu icke sluta af de orediga och hvarandra motsägande uppgifterna och ryktena. Icke heller om det revolutionära partiets tillgöranden i sjelfva Rom får man några tillförlitliga underrättelser, hvilket också ligger i sakens natur, då detta partis verksamhet måste förblifva höljdt i dunkel ända till dess tidpunkten anses vara inne för ett öppet utbrott. Att ett sådant förberedes eller åsyftas kan emellertid anses otvifvelaktigt och bekräftas bland annat af de bestämda förklaringar om trohet mut Septemberkonventionen, genom hvilka italienska regeringen vill, antingen afskräcka handlingspartiet från verkställigheten af dess planer, eller ock från sig vältra ansvaret för hvad som kan komma att inträffa. En tilldragelse, som emellertid under de sednaste dagarne i synnerlig grad vändt uppmärksomhefen mot Rom, är den franske generalen Dumonts resa till den eviga staden, de revyer han der hållit med den påfliga främlingslegionen och hans dervid fällda yttranden. Man frågar sig — och denna fråga har äfven blifvit uti interpellationer framställd i italienska parlamentet — i hvilken egenskap general Dumont uppträder i Rom, om han kommit dit såsom privatperson eller såsom agent för franska regeringen. Allt tyder på att detta sednare är händelsen och italienarne se med skäl häruti en mot September-konventionen stridande intervention från Frankrikes sida. Italienska ministerpresidenten, hr Ratazzi, har visserligen i parlamentet förklarat, att, enligt de underrättelser han erhållit, general Dumont icke har någon officiel beskickning, och att uppgifter om ett ta!, som han skall ha hållit, verit oriktiga. Man har emellertid svårt att föreställa sig, att hr Dumont på eget bevåg företagit sig att fara till Rom, för att der hålla revy med trup perna och söka elda dem genom offentliga tal. Om hans uppdrag icke är officieit?, synes det ganska troligt att det är halfofficielt, och hans sändning ogillas icke blott i Italien, utan äfven af den oberoende franska pressen. Hvilka förmildrande qvalifikationer man än vill tillägga denna sändning, säger t. ex. Journal des Debats, ?så utgör den icke desto mindre i våra ögon en mer eller mindre direkt inblandning från Frankrike, hvilken svårligen kan förlikas med de i Septemberkonventionen åtagna ömsesidiga förpligtelserna. Italien har, icke utan skäl, — Cr rr