Aftonbladet – 2 augusti 1867, sida 3

Article Image
.) både städning och matlagning rådde unde hela förra veckan. Der annonseras lite Jemellan i Väktaren om en kristligt sinna kökspiga eller husjungfru, som önskar tjens och mången fru har varit så enfaldig i si kristendomskunskap, att hon föreställt si att i ett sfådant hjon finna ett riktigt prakt exemplar af pligttrohet och ordentlighet sina sysslors skötande, tilldess hon fått rön: att det kristliga sinnet egentligen bestått ett evinnerligt springandei ottesånger, hög messor, aftonsånger, bibelförklaringar oci bönestunder, för hvars skull de egentligt piggöromålen naturligtvis få stå tillbaka Och om matmodren undertiden vågar er anmärkning öfver detta oskick, blir hol ofelbart afsnäst med bibelspråket: ?Martha Martha, du hafver försorg om mångahanda men ett är nödvändigt? etc. Det finns doch en tid på året, då de kristligt sinnade bk gorna icke äro de oefterrättligaste, och de var detta, som min vän familjefadern i förr veckan fick erfara. Våra Stockholmsjungfrui ba, i förbigående anmärkt, förskräcklig många vänner och bekanta. De flesta a dessa fira sina namnsdagar mellan den 1! och 24 Juli. Sara, Margaretha, Johanna Magdalena, Emma, Christina, alla skola de gratuleras. Det gjorde att jungfru Lone under nämnda sex dagar var upphörligt på språng med en blomsterbukett i handen. ur det under sådana omständigheter skulle gå med steken och såsen begriper man nog: bäddningen och sopningen undangjordes hiskligt fort, möblernas afdamning måste frun sjelf verkställa; men diskarne fingo stå der. Kom så Bellmansdagen. Vår Lona tröttnade icke att tala om det gudomligt vackra vädret och hvad det skulle komma mycket folk ut på Djurgården. Jag förstår?, yttrade husbonden, för hvilken dessa fina inviter framburos, ?men det får vara nog med namnsdagsfirningar nu; Bellman vill jag fira sjelf.? Sagdt, och med barn och blomma företog han den traditionella vandringen till Bellmans byst. Sex dagars huslig otrefnad hade emellertid förstört den gode mannens lynne, misstänker jag; ty då jag på aftonen nötte på honom på hemväg stadd, på Norrbro, wvtade han med ett slags förargelse om de herrliga Bellmansmelodierna, hvilka, såsom naturligt var, på denna dag hade mött honom öfverallt. ?Jag är så varm beundrare af Bellman och hans musik, som någon?, gade han; äfven i allmänvet är jag vän af musik; men medgif, min bror, att det är retsamt, att under flera timmars tid xVvar man kommer icke få höra annat än Bellmax och åter Bellman! Orkestern bakom Bellmans. bysten hade icke väl slutat sitt potpourri öfver Bellmans melodier, så började orkestern på schweizeriet Bellmansro spela upp ett stycke dito. Jag gick till Hasselbacken, der direktör Rosbecks orkester brukar exeqvera sådana ypperliga musikstycken; dagen till ära drog äfven han till med en Bellmunsmelodi. Bellmansmelodier ljödo från Blå portens trädgård, från sångsällskapet på Novilla; klinga de icke nu dernere i Strömparterren också? Icke en bit ur Don Juan, ur Norma, ur Trubaduren elier ur Den sköna Helena har jag hört under hela denna afion... bara Bellman, ingenting annat än Bellman! Toujorus perdrix! Man kan dock få för mycket, äfven af det som godt är. Det är berättadt om marseljerhymnens författare, att han slutligen flydde förskräckt för sina egna toner, och om ?Webers sista tanke? har det blifvit segdt, att om tonsättaren kunnat ana hur man skulle trö ska dermed, skulle han aldrig ha tänkt den. För min del har jag denna eftermiddag och afton fått nog af Bellman för ett helt år, och nu går jag hem och lägger mig.? — För att åter få höra dessa tjusande melodier i drömmen?, yttrade jag lätt säckande, men tillade straxt derpå med allvar och öfvertygelse: ?Min vän, du gör mycket rätt deri, att du går hem och lägger dig. Du är trött och missmodig nu; du har icke fått vågon brikollistmiddag, kanhända icke någon bra sittplats vid Bellmansro heller. Men sedan du hvilat ut skola vi åter talas vid om Bellman vid en treflig middag eller sexa med tillhörande bål, som ag förmodar att du bjuder på, och då hoppas jag vi skola komma öfverens derom, att Det gifs ej tid, som dessa toner söfver, det gifs ej land, som deras like har.? Kurry.

2 augusti 1867, sida 3

Thumbnail