Aftonbladet – 2 augusti 1867, sida 3

pan guldharpsn slår och skogsbruen fälle Isitt grönskande hår; då är det trefligt a sitta i sin varma kammare framför en fladd rande brasa och, efter att ha egnat en suc af deltagande åt ?de arma menniskorna sor äro ute på sjön?, fördjupa sig i läsningen a Les feuilles dautomne, eller i tankarne genomg den förflutna sommarens minnen och derp försjunka i behagliga drömmar om en n sol och om nya vårar. Men att, vid den tid på året, då det en ligt naturens ordning och antagen gamma häfd skulle vara högsommar och just i de ögonblick det började likna sig dertill, fö tredje gången på tre år plötsligt finna gi försatt midt i böstens regn, blåst, köld oci ovefaad, — att, sedan man omsider bunni sträfva i9enom en äkta nordisk vinter, h en ufsigten att få genomgå en ve för ögonen u. : . ritabel tropisk reg ntid, — medgif att det ä ledsamt, nedslående. . os Den af gammalt för sin eråtmildhet be ryktade fruntimmersveckan har sålunda fåt sin revanche i de följande dagarne Botvid Olof, Abdon, som ej heller varit för vacsra Dock det går väl öfver, och vi kunna ännu alltid hoppas att få vackert väder 7när dei bara har ruskat ut?. För öfrigt löper man väl icke större fara att ?smälta? här i Stockholm, än annorstädes. Hufvudstaden är aldrig så tokig, att den icke har sina ljusa mellanstunder. Detta veta landsortsboerna lika väl som stadens egna invånare, och således är det ett enfaldigt tal, som man hör up;repas om somrarne af viesa obetänksamma causeurer, icke blott i Stockholm, utan äfven i Paris, i Madrid, i alla verldens hufvudstäder, att vär stad är för närvarande en öken, att allt hvad lif och anda eger har flytt derifrån, att om man der träffar någon, så är det på sin höjd en hund eller en tysk o. s. v. Det är sannt, de kungliga äro borta, så när som prins Uscar konseljdagarne, då man hör trumman i vakten vid Gustaf Adolfs torg röra sig till helsning för hertigen-regentens spann; nägra hundra embetsoch tjenstemän pjuta sin semester på landet, såvida de icke föredraga att tillbringa ein tjenstledighet i Strömpsarterren eller på Hasselbacken. Emellertid går rikets styrelse och förvaltniog sin jemna och gilla gång, såso.n sig bör i en monarki sådan som Thiers tänkt sig den, med en statechef, som vid sin sida har aktoingsfulla och tillgifna ministrar, hvilka dock rådslå med hvarandra (hör!), gemensamt i regeringskonseljen besluta om stora och små frågor, enskilda och allmänna frågor, med aktning men med sgjelfständighet hemställande dem åt statechefen, icke verkställande hans befallningar annat än i enlighet med dessa åsigter, alltid färdiga att hänvgifva sig åt honom inom gränsen af dessa äsigter och alltid beredda att afgå (hör, bör!), om de icke ha den lyckan att kunna förena statschefens vilja med sin egen ansvarighet (bra!), samt vidare att göra motstånd, om så påfordras, stödjande sig på en församling, som gör motstånd mot dem sjelfva, och alla stödjande sig på landets mening, hvilken bör v.ra lagen under alla styrelseformer? (bra, mycket bra!); hufvudstadens gator förete samma lif om sommaren som under öfriga årets tider, aldrig så litet det klarnar upp hvimlar stora segelleden på Norrbro af de grannast tacklade fartyg man vill se, fartyg som gå både för fulla segel och på släp; de små ångbåtarne fö a hver femte minut sina rika laddningar mellan staden och dess närmaste omgifningar; två sommarteatrar spela fem aftnar i veckan och manggeteatern alla sju, väl icke för alldeles tomma väggar, förmodar jag. Vid ett par första representationer har jag bland åskådaremassan igenkännt allt hvad vetenskapen, konsten, litteraturen och det skönas verld utmärkt eger här i hufvudstadea, det är måhända blott de dumma och de fula, som om sommaren lemna Stockholm, för att vid brunnar och bad dricka sig till snille och duscha, inpacka och afrifva sig till skönhet, hvilken sednare procedur då skulle utgöra det moderna sättet att fara till qvarnen och malas om. Modernas vexlingar äro ett ingalunda föraktligt studium för filosofen och sedeläraren. Redan i vintras ett år sedan utdömdes krinolinen af Frankrikes kejsarinna, som äfven för herrskarspiran inom modets verld. Atskilliga bländverk blefvo derigenom skingade, mången tillbedjare af en Rubens uppäckte att han helt enkeit hade fastnat i en rollripg af stål af 7!(e alnars omfång; nen då det är en afgjord sak, att blott det anna är skönt och att ingentiog annat än let sanna är älskvärdt, gladde sig hvarje vän af det sanna och sköna vid utsigten till le triumfer, som genom antagandet af en näfvare drägt väntade den sanna skönheten. Dock framställer sig verkligheten äfven i ietta fall en smula olika med de intagande vilder, som föregycklat vår inbillning. Geom fägelburcns utbytande mot rökhufven ir i sjelfva verket föga vunnet för plastiken. Någon tendens till sparsamhet visar sig ej eller i det nya modet, ty i samma mån sjolarnes vidd minskats ha släpens längd ;kats, och detta på en tid, då förräkringsvolaget Caisse generale des familles utfärdar ina inbjudande prospekter ?med öfver femio särskilda kombinationer?, då brikolliterna, undfallande för det allmänna sparamhetsropet, neka sig en middag på Bellnans-dagen och då herrar stadsfullmäktiges veredningsutskott afspisar assistansens beslagansvärda kunder med det skämtsamma ådet att spara i stället för att låna! Under fattigdomen och arbetslösheten har len arbetande och tjenande klassen i hutvudstaden dock icke förlorat humöret. Vi räffa den alla söndagar — ja, jag tror ånlagarne med — skrattande och nojsande omkriovg positiven och Kasperleteatern på Djurgårdsslätten, dansande och hoppande i fra Tivoli och i Frisens park. Denna sistnämnda har under de sista par åren varit nämnde befolknings käraste förlustelseställe. Ivilket lif, hvilken glädje i trakten af dvickjock, som professor Malmsten kallat in täcka villa, vi veta icke med hvilken vänsyftning. I söndags voro der icke minlre än tre stora kadrilj.r arrangerade. Den örsta — och förnämsta — med refraichisementer af smörgåsar och bäjerskt öl melan danserna, bestod sig med två fioler, den undra, något anspråkslösare, dansade efter n fiol och eit harmonium, i den tredje, cke minst glada och förnöjda, sjöngos ftuerna af de dansande sjelfva. Hvem har icke någon gång, i en ton af ;ömmaste beklagande, såsom sjelfbeklagandet I 1l42d är hört Id. arma tlanamnall anmtalarn I