Aftonbladet – 30 juli 1867, sida 2

rum. Ni ser att jag icke nekar dertill. Jag söker efterapa er brutala uppriktighet. Dessa papper äro mitt skyddsvärn. Vikänna hvarandra för väl att jag skulle återlemna dem åt er. Om ni blefve innehafvare deraf, så hatar ni mig alltför dödligt, ni, min gamle vän, för att icke söka skada mig i allt. Ser ni, Macl... nej... general, vi äro båda två barn af detta gamla Armorica, som frambringar män, hårdare än oceanens klippor. En strid mellan oss båda skulle icke medföra något godt resultat för hvarken den ene eller andre. Tro mig.? Hertigen lyssnade orörlig på detta häftiga utfall. Har ni slutat?? frågade han. Ja. ?Nåväl! Ni är alls icke på rätta spåret, min vän. Det är alldeles icke fråga om att återfordra dessa papper.? Men, ni sjelf.? Ja ... jag förifrade mig ... jag följde er få en afväg; låt oss återvända till stora andsvägen. För första gången i mitt lif lyckönskar jag mig att dessa fördömda papper äro i edra händer,? Kirschmarck observerade honom för att utröna om han talade allvarsamt. Måhända kan er klokhet afvända den fara som hotar 083.? ?Förklara er i himlens namn! ... Inga fraser vidare, till saken!? Må vara. Baron, saken rör er lika mycket som mig. Hertigen och hertiginnan de Dinan äro icke döda.? Hvar lefva de ?? I Paris.? Känner ni deras bostad?? Nej, men jag skall få reda derpå.? ?Bra. Man får väl se, sade Kirschmarck med en förfärlig åtbörd.