Aftonbladet – 30 juli 1867, sida 2

STOCKHOLM den 30 Juli Med den till sin högsta potens stegrade sjelfkänsla, som sedan förlidet års stora framgångar bemäktigat sig det preussiska, och i allmänhet det tyska, folket, var det naturligt att blotta ryktet om tillvaron af en not, sådan som den från Paris nyss utgångna, skulle på stämningen verka i högsta grad uppretande. Detta har också varit händelsen. Tidningar af alla politiska färgschatteringar tala med största förbittring om denna not, som skall innebära ingenting mer och ingenting mindre än en påminnelse till Preussen om uppfyllande af de förbindelser det ätagit sig, men som det hitills med allehanda svepskäl undandragit sig att uppfylla. De börja redan anslå en krigisk tonart, och när man erinrar sig det språk de för några månader sedan förde i tvisten om Luxemburg, förefaller detta ej det minsta oväntadt, hvad det stora flertalet af den rent politiska pressen beträffar. Men att förbittringen skulle stigit till en sådan höjd, att äfven handelns och industriens eljest sä betänksamma organer, hvilka äro benägna att vid den minsta händelse, som kan störande ingripa i affärsförhållandena, falla i panique, skulle yttra sig med utomordentlig hätskhet mot Frankrike, hade man ej väntat. Detta för den nuvarande sinnesstämningen i Tyskland i hög grad betecknande fenomen har dock nu visat sig. I en artikel i Berliner Börsen-Zeitung för den 27 Juli läser man nemligen: Vi ha ännu ej varit i tillfälle att taga kännedom om den franska depesch rörande Nord-Slesvig, som hit ingått, och vi afhälla oss från alla gissningar deröfver, om den kejserliga regeringen uppträdt mer eller mindre anspräksfullt, om hon för sig fordrat en rätt till inblandning elier endast meddelat sitt Svänskapliga4 råd. TIhvilketdera fallet som helst, äfven om depeschen är affattad i det fogligaste och mest grannlaga språk, ligger i denna en förhälvelse från franska kabinettets sida, hvilken så mycket otvetydigare framträder, som alldeles nyss ett dylikt försök blifvit af samma regering gjordt mot Tyskland i Luxemburgfrågan och denna konflikts växande till ett förderfligt krig endast genom Preussens eftergifvenhet och fredskärlek hindrades. Om fransmännen nu på nytt lättsinnigt söka gräl med oss, så skall blott en enda känsla af förbittring, ett enda beslut till kraftigt motstånd lefva i hela Tyskland, och det allmänna föraktet måste träffa hvar och en, som nu ville tala om att gifva efter och falla undan. Dock anse vi deras klander, som redan i fråga om Luxemburg-affären tillstyrkte att läta saken afgöras med vapenmakt och fom nu hänvisa till de under tiden i Frankrike verkställda rustningarne och kalla fästningen Luxemburgs uppoffrande fen och korteynt, för obefogadt. Att rankrike, trots värt tillmötesgående i fråga om Luxemburg, ej skulle gifva sig tillfreds, var att vän tå; men en sådan lös förmodan fick ej afhålla den preussiska regeringen att pröfva det då föreliggande fallet, afväga stridsföremålets värde mot ett krigs faror och svårläkta sår och samvetsgrannt fråga sig, om icke historiens utslag skall erkänna krigets undvikande som det. bästa beslutet. Och det är ej blott det moraliska omdömet som faller i vågskålen till Preussens förmån; det skall helt sikert äfven draga praktisk vinst af den fredskärlek det lagt i dagen, om situationen nu ånyo skulle antaga en hotande gestalt. Frankrikes orättfärdighet, öfvermodet och grällystnaden hos detta under Louis Napoleons regemente djupt demoraliserade folk ligger för hela verlden i så klar och öppen dag, att intet annat folk — vi tala ej om det direkt intresserade Danmark — skall vilja, in-en annan regering ba mod att vilja ingå förbund med den fräcke fredsstöraren. (!) Vill Frankrike absolut ieke gifva sig och andra någon ro förrän det smakat det tyska svärdets skärpa, nåväl, då skall, gom vi hoppas, vår armå, äfven efter de sednaste rustningarne i Frankrike, veta att värna det med sin pånyttfödelse sysselsatta fäderneslandet; och då är äfven genom Londonfördraget rörande Luxemburg ingenting förloradt. Blir, hvad vi ännu ej vilja antaga, kriget oss påtvunget, eå skall det äfven, derom äro vi öfvertygade, åter förena Luxemburg med Tyskland.?