Aftonbladet – 29 juli 1867, sida 3

trälliga 1ideer och sunda äåsigter omfattas med värma af den allmänna uppmärksamheten under en tid; men om motständ möter svalnar deltagandet, och den goda iden, den sunda åsigten går till botten i glömskans haf. Ett bland de många exemplen härpå är den behandling frågan om det barI bariska byeättningstvånget rönt. Vid 1859 1—60 års riksdsg väcktes fråga om bysättI godkändes af adeln rdr, hvilken, med ränta A rdr 22 öre, för bysättaingsutslaget m. m. 5 rdr, uppningstvångets upphörande, och lagförslag borgareoch bondestånden. Presteståndet kunde icke skänka sitt bifall till förslaget, emedan det ståndet ansåg bysättningstvång böra, uti affärslifvets välförstådda intresse, bibehållas för vexelskulder; hvilket jndantag dock borgareståndet ansåg helt och hållet obehölligt. Justitiekanslern omfattade frågan med värma på riddarhuset och ingen regeringens ledamot yttrade sig emot förslaget, som uti skrifvelse öfverlemnades till K. M:ts sanktion. De bästa förboppningar om en god utgång voro berättigade, men gevekos, enär Högsta domstolen — förmodligen af formella skäl eller, såsom vid en sednare riksdag uppgifvits, med Safseende å nödvändigheten att i öfverensstämmelse med den utländska handelelagstiftningen bibehålla bysättning för utländsk vexel — afstyrkte K. M:t att sanktionera lagförslaget. Oss förefaller det, som om regeringen bort under sådana förbållanden känna sig pligtig att till nästk. riksdag aflåta nytt förslag, åtminstone omfattande den del af frågan, hvarom meningsskiljaktighet icke uppstått. Det är godt och väl att enskilda motionärer kunna upptaga frågan; men lätteligen kan dervid inträffa, att något ofrivilligt misstag inflyter i representationens beslut, få att kunglig sanktion ej kan meddelas. Allt sådant undvikes då lagförslag framlägges af K. M:t, och det är mindre välbetänkt om en regering, som åtnjuter landets förtroende, försakar begagnandet af sitt initiativ. Nästan alla voro eniga vid 1859—60 års riksdag om bysättningstvångets upphäfvande, då det grundade sig på vanlig ogulden löpande förskrifning. Bibehållandet afsäg egentligen vexelskulder. Vid 1862—63 årens riksdag väcktes två motioner, den ena om bysättningstvångets app: hörande i allmäshet, och den andra om by sättningstvåvgets bibehållande endast såsom preventiv åtgärd samt i och för oguldne vexelskulder. De båda åsigterna hade väl redan inom representationen blifvit ställda emot varandra utan synnerlig framgång för den sistnämnda; men det hade likväl varit lyckligt om de upptagit till förnyad ompröfning. BSåvidt vi kunnat finna, rönte motionerna ingen annan: behandling än att begrafvas i lagutskottets. stora papperskorg. Sedan dess bar frågan, som en gång lifligt omfattades af den allmänna upmärksamheten, alldeles fallit ur minnet. Väl känna vi att något arbete pågår i och för välbehöfliga reformer i kreditlagstiftningen; men vi frukta, att den större omfattning man synes vilja gifva dessa arbeten vållar en odräglig tidsutdrägt, och det är dessutom vanligen händelsen, satt ju flere frågor man med hvarandra söker sammanknippa, desto sannolikare är det att ingenting blir af alltsammans. En kraftig väckelse att ånyo upptaga: denna. fråga, har allmänna rättskänslan fått af en nyligen inträffad filldragelse, som låter otrolig, men beklagligen måste antagas vara sann, då uppgifterna förekommit i flera tidningar och innehållit de mest noggranna. dates, utan att någon vederläggning afhörts. Berättelsen lyder gålunds: Den 13 dennes blef en hemmansbrukare i Småland, -på ansökan af en fordringsegare, insatt å länsfängelset i Vexiö för en återstående skuld af A (säger fyra) lagsökningskostnad 8 rdr 25 öre samt lösen gått till 18 rdr 47 öre. Den häktades inforsliog till fängelset kostade 8 rdr 73 öre. Han har hustru och sex barn, och lärer, efter hvad man påstår; omöjligen hafva kuvnat skaffa pengar, då hans arbetsförtjenst varit otil räcklig till :och med för de nödvändigaste lefnadsbehofven.? Detta nödgas vi benämna lagenlig misshandel af en menniska. Bysättningstvåoget kan svårligen. betraktas ur flera synpunkter än rättvisans, mensklighetens och den allmänna kreditens, Rättvisan krätver straff på den, som brutit mot samhällsordningen, sådan den finnes uti lagarne återgifven. Bysättningstvånget Har dock. endast blifvit försvaradt, såsom medel att förmå den tredskande gäldenären uppgifva tillgångar, som fordringsegaren anser honom hafva undanbållit eller genom konstgrepp undandolti?. Genom tillämpningen af detta ?medel? afkunnas likväl öfver äldenären i sjelfva verket en dom, som ly-. der å ingenting mindre än frihet-ns förlust. Men hvem är det; som afkunnar denna dom; hvilken grundar sig på det obestyrkta antagandet att gäldenären. oredligen förfarit? Icke domaren, som endast eger tillse att fordringsanspråket är klart och gotridigts utan fordringsegaren, som också är mäålsegande, tillerkännes domsrätt i dylika frågor. Kan rättvisans anspråk känna sig tillfredsstäldt under sådana förhållanden? nnu mindre torde den barbariska lagen kunna fördragas ur mensklighetens synpunkt. Om både hos judar, greker och romare i fordna tider brukades att göra insolventa äldenärer till trälar eller att kasta dem i ängelse, så går det väl icke an att så förfara sedan kristendomens ljus under mer än aderton sekler bidragit att skärpa uppfattningen af menniskorätt. Redan Solon förmäles ha upphäft detta råa bruk och i stället infört ett stadgande att ?man för gäld icke finge antasta person?. BSednare upphäfdes den äldre lagen mot gäldenärer, ochi dess ställej antogs i Rom en ny, hvilande på grundsatsen att för gäld skall en gäldenärs egendom, men icke hans person vara ansvarsskyldig?. Afven hos de germaniska folken plägade tvångsåtgärder mot gäldenärers personer vidtagas, dock synes det som om detta tvång i dess nuvarande form genom handelsgemenskapen med andra nationer blifvit hos oss infördt. Att häkta för gäld, hvilket uttryck man hos oss liksom för att öfverskyla det förhatliga i sjelfva saken, utbytt mot ordet bysätta (egentligen bisätta), var här vanligt långt innan 1734 års lag utkom?, yttrar lagutskottet, hvaraf man finner att det är gammal surdeg, som behöfver utrensas. Då. man enligt samma källa finner vitsordadt, ?att det skuldbelopp, hvarför bysättsing ådömes, kan vara huru ringa som helst; — att något maximum för föänvelsetidena länod ijiaka finnea mntan att