Aftonbladet – 26 juli 1867, sida 3

UllBet OCHSCHYmn Cl Intryck som al EO Oppcl os)famn. Det lågsluttende taket är täckt met r granspån och husets fegad är utesirad me a. träsviderier. Fönsterna ligga tätt invic kthvarann och löpa i en enda rad midt öfve fecaden. De hvitmålade fönsterkarmarn: nI sticka bjert af mot de mörkbruna bjelkarne nEtt litet utsprång framför fönstren är upp kt tyldt af blommor och slingerväxter, son ch klättra utefter husväggen och söka fäste sd I tekåsens utskärningar. Ofvanför fönsterraden stå byggmästaren: ech egarens namn i stora prydliga bokstäf s-ver. Ni ken sjelf läsa en af inskrifterna 18 År 1841 byggdes detia hus af timmermä Istaren Neuho:i åt Johannes Stein och hans n hustru Luzia. — O, herre Gud, vaka öfvei m detta hus och de som gå derin.? rHyddans inre är icke så tilltalande. Er h i trappa leder upp till en balkong, och deri: I lfrån kommer men in i ett stort rum med er släthyflade brädväggar. Ett långt bord och h några brunmälade trästolar utgöra hela mö ir blemanget. Sofplatserna äro inne i ett par 2. mindre rum, som ligga innanför salen. Den rjenda lyx man ser är de spetskantane gardinerna, som täfla i hvithet med alpernas snö. Aldrig bafva vi sett ett renligare folk än dessa bergsbor. När arbetaren kommer hem från sin sysselsättning tvär hon alltid hönder och ansigte innan han sätter sig till börds. Mjölkbunken och de utsirade träskedarne glänsa som om de voro polerade. t,) Den hvita duken bredes utöfver bordet och husmodren buller upp sina håfvor. Måltiden Jär enkel, men smakar bättre än hos mån-gen pariserrestaurant. Bröd, smör, ost, ho4 ning, skinka, äggkaka och mjölk, se der I hvad ni har ait välja på. Föredrar ni vattjten framför mjölk, så harnien springbrunn vid sidan af stugan. Nästan hverje boning Har sin brunn; der den klara vattensträlen spelar frem sf sig sjelf, ditledd från en af t bergens källådror. Det är söndag och klockorna ringa dernere i kyrkan med den gyllne tornspetsen. Högtidsklädda skaror tåga nedsfrån bergen, för att i templet tacka ud för den dag som var och bedja om beskydd för kommande dagar, rl) Vi sätta oss här på drkeskante. för att betrekta kyrkfolket; Iogen går förbi utan att kelsa ?god dagl!? eller ?Gud med er!? Nationaldrögten är ganska originel. Qvinnorna bära mörka kjortlar och svarta sammeislif prydda med silfverspännen öch länga hängande kedjor af samma metall. ÖfverJärmen är af hvitt linnetyg och underärmen af svart tyll. Hufvudbonaden består af en halmhatt med slokande brätten och fladI drande hvita band. Karlarne hafva ljus. bruna tröjor med skjört och blanka knappar, och deras svarta hofvudbonad är till formen lik en höngande nattmössa med tofs. I Qvinnorna gå med den stora psalmboken i hand, och karlarne bära under armen sina familjeparaplyer af rödt och blått bomullst For fö JE: Orgelns toner och församlingens sång klinga ut genom de öppna kyrkfönstren. Derinne är så varmt, att man måste ega ett hjerta eå oskyldigt som dessa landtbor hafva det, för att icke förlora andakten. Men också bland dem finnes de, som sofva under predikan och käana sig väckta när orgeln spelar utgångspsalmen. Sömnen är en synd som smyger sig öfver den flitige kyrkbesökaren i alla länder. Eller kanske är det orätt att s.ga synd, ty oskyldiga äro ju de som sofva. Nu tåga vi uppåt bergen igen. På vägen stanna vi, ty någon ropar efter oss. Det är en medelålders man som styr samma kosa, och här är seden att man tillbjuder sitt sällskap åt den som vandrar samma väg. Vår nye kwmrat är en vidtberest man, ty han har varit ända till Genf, den tiden han var soldat. Nu ber han en vacker stefan en trogen hustru och bjertegoda barn. Han visar oss sin egendom der vid bergefoten och småler så innerligen nöjd. Vid sidan af byddan blommar: ett potatisland, och högre upp vaja axen på en liten kornåker. Det är en rikedom som. icke alla ega, ty blott den sidan som: vetter mot middagssolen är så fruktbar att säden trifves. Innan kamraten skiljes från oss visar han oss innebyggarnes solvisare. Det är. en vild bergspets som man kallat middagsklockan?, Byfolket ser på skuggan hvilken timma det är -på dagen, och deras ur är lika säkert som tidkulan på Mosebacse. Vi behölva icke fråga hvarthän vårt sällskap gär. Studsaren som hänger öfver axeln säger oss att han ämnar sig uppåt för att skjuta stengetter. Detta villebråd finnes här i mängd, men de äro svåra att k.mma åt. Att skjuta en stenget är ingen konst, yttrar han?, men icke alla lyckas att söka upp honom? 7. : ; Det börjar mörkna derborta mellan berEn och alptopparne svepas ini moln, skan mullrar i fjerran och ekot svarar allt närmare. Raska på, så att vi hinna en menniskoboning, innan ovädret bryter löst. Men åskmolnen gå fortare än vi, och en hvirfvelvind kommer som förebud och säger att molnet följer efter i hack och häl. Ett åskväder uppe bland bergen skulle kuuna kallas för en fotresas obehag, om det icke vore så herrligt att beskåda. På en gång svepes man in liksom i en svart slöja, och orkanen hotar att kasta vandraren ned i, bråddjupen. Regnet är så stridt att man inom ett ögonblick blir genomvåt. Blixtarne korsa af och an genom mörkret och det brakar i fjellväggarne som om alperna remnåde och föllo sönder i stycken. Men darrar inför det. storartade skådespelet, men beundrar det på samma gång. Mörkret är förbi och en solstråle blickar fram, Det är nu ni har att beskåda det herrliga efterspelet. I fonden synes den täta molnväggen, der äskviggarne blänka och följas knall på knall. Öfverallt på de närliggande bergen hänga molntappar, liksom slitna från det bortilandemolnet. Långt under våra fötter välta ovädrets eftertroppar, de blåhvita dunsterna, from mellan grantopparne. Två regnbågar: börja nere i dalen och hvälfva sig. bort mot snaöberget. Det är en syn af obeskriflig skönhet. Då vi passerat Blumlis-alp och lemnat Niesen bakom oss, börjar dalen att vidga sig och snart stå vi vid alpsjöns djupblåa vatten. Det är Thuner-sjön, och vi befinna oss således på den stora turiststråten, på vägen till Interlaken. En ångbåt passerar förbi och tar oss välligt upp i sitt sköte. Efter en half timmas ärd landa vi i Neuhaug, och efter ännu en half timmas nramenad otanna vi I Intarla.