Aftonbladet – 25 juli 1867, sida 2

nernas gnällande och de skarpa tonerna från flöjter och pipor, som återgåfvos afalla Menilmontants ekon, blef tystnaden i detta hemlighetsfulla, graflika hus ännu mera märkbar. Midnatten hade nyss inträdt. Festen hade just nått sin kulminationspunkt, då en person, sorgfälligt insvept i vecken af en tjock kappa och döljande sit: ansigte, smög sig igenom den rusiga hopen samt uppnidde muren kring denna tysta park, Hen stannade framför en bakport, drog upp en nyckel ur sin ficka och satte den uti ett mikroskopiskt lås, som var doldt för hvarje likgiltig blick genom murgrönsrankor och andra klängväxter. Porten vände sig utan buller på sina väl smorda hakar, ennen inträdde hastigt. an stängde porten efter sig och stoppade åter nyckeln i sin ficka. Han befann sig midt i parken. På tvåhundra måtres afstånd reste sig framför honom det gamla slottets mörka massa. Högstammiga träd omgåfvo och dolde det på alla sidor. Mannen sökte orientera sig. Han sökte en båk, en stjerna i detta ogenomträngliga mörker. Då han gått några steg framåt, upptäckte han en smal darrande ljussträle, som utgick från ett af fönstren i bottenvåningen. Men det var icke nog att se det mål, mot hvilket han borde styra sin kosa, han måste äfvea komma fram till detta mål, som syntes så nära. Parken, som utan tvifvel varit öfvergifven. sedan många år tillbaka, hade antagit karaktern af en sannskyldig urskog. Inga alleerl