Aftonbladet – 24 juli 1867, sida 3

vi icke kunna skada, kunna vi icke mera gagne henne. Vid företagets början skulle således förblindelsen, under dess gång en missförstådd fosterlandskärlek och derefter önskan att;glömma, alltid förbjuda oss att säga sanningen. (Myckei bra! Mycket bra! till venster om talaren.) För min del tror jag, att man måste säga den, och att denna pinsamma pligt bör uppfyllas i kammarens eget intresse. Jag har mycket tänkt i denna sak, och min öfvertygelse, jag säger det fullkomligt uppriktigt, är, att orsaken till all denna olycka har varit bristen på kontroll. (Bifall af venstern). Men denna öfvertygelse måste framgå ur granskningen af fakta. Man sade oss till en början, att frågan gällde förluster, som våra landsmän vidkänts, och för hvilka de borde få ersättning. Man tillade, att det ej var nog att förskaffa dem en tillfällig upprättelse, en öfvergående säkerhet, utan att man måste förvissa dem om en varaktig säkerhet och derför upprätta en regelbunden regering i Mexiko. Sedermera lade man till, att det var en stor tanke, ett vackert och storartadt företag, som man borde ha fortsatt, men att man tyvärr blifvit gjord modåfälld, och att det var denna modfälldhet, som var orsaken till misslyckandet. Men nej, så är det e). Förebråelsen kan ej träffa dem, hvilka såsom jag voro modfällda från företagets första början. Den drabbar snarare dem, som i begynnelsen trodde derpå. Men det är ej en gång sannt i afseende på dem. Det är! icke sannt, att våra landsmäns förluster voro den verkliga orsaken till företaget. Det är icke sannt, att detta erbjöd några utsigter till framgång; det erbjöd ingen enda sådan. Det är icke sannt, att modfäldheten var orsaken till vårt misslyckande; hade man fortsatt, skulle man äfven då ha fått kännas vid olyckor, och man måste förr eller sednare ha upphöit. . Företagets verkliga orsak är en ädel, men oriktig tanke, som ej fann tillräckligt motstånd i våra institutioner. Låtom oss skärskåda fakta i deras helhet och sammanhang. När vi kommo till Mexiko, hade detta land genomgått många revolutioner. Lösslitet från sin hufvudstad i början af århundradet, hade det nödgats på en gång företaga alla de revolutioner, för hvilka Europa har ut: gjutit sitt blod i tre århundraden. Efter så många vexlande öden önskade det djupt utmattade landet fram emot år 1860 hvad man önskar efter revolutioner, som haft ett ändamål, hvilket kan godkännas, det vill ungefär säga hvad man kallar 1789 års grundsatser. Dessa revolutionärer, hvilka likasom våra hade begått många misstag och uthärdat många olyckor, önskade ett slut på dem. Den man, som då styrde Mexiko och ännu icke vid sitt namn häftat någon outplånlig fläck (mycket bra, mycket bra!) ingaf förhoppningar. Han tog till premierminister general Doblado, en man, hvilken skulle anses upplyst i hvad land som helst och com förut varit gavernör i flera rovinser och hade infört ordning, säkerhet och ycka i dem. Det fanns på den tiden i Mexiko ett sändebud för Förenta staterna, som sedermera dött och som efterlemnat anseendet af att vara den mest aktningsvärda och kloka man: hr Corwin; denne yttrade: Ogonblicket är lämpligt; begagna er deraf! Olyckligtvis fanns det en fruktansvärd fråga, nemligen om de utländska skuldfordringarne. Under Mexikos revolutioner hade utlänningarne li dit mycket. Sådana funnos dock, som gjorde sina lidanden till ett medel till ofta förhatliga spekulationer. Jag vill blott anföra ett enda exempel härpå. På San-Jean-Ulloaexpeditionens tid hade franska regeringen nedsatt våra landsmäns fordringsanspråk till 3,000,000 fr. Nåväl! Det var endast 2,000,000 att utdela; en millicn blef öfver, hvilken längre fram utdelades för andra lidanden. Mexiko måste betala ofantliga summor för dessa skadeersättningsanspråk, och i hela landet höjdes rop mot dessa utbetalningar. Regeringen var utblottad på tillgångar; hon begärde uppskof, en brytning blef följden. Alla förståndiga män beklaga det; men när brytninen väl inträffat, måste man visa en kraftyttring. England, Spanien och Frankrike beslöto sig dertill. Hurudan -borde denna kraftyttring vara? Det var frågan. Man säger nu, att det var lätt att misstaga sig derpå; att mexikanerna, trötta på sina revolutioner, önskade monarkiens återupprättande under en europeisk furste. Låtom oss undersöka saken. Upplyst af alla sina agenter, var engelska referingen formligen emot ett dylikt företag. Jag ar läst alla dokumenter, som blifvit offentliggjorda i England, Spanien och Förenta Staterna i denna fråga. Nåväl! Den engelske kommodoren Dumlop, som i lång tid fört befälet öfver engelska flottor på dessa haf, som sett inför sina ögon alla partier, alla män i landet, skref till engelska regeringen, att det enda parti, som i Mexiko önskade monarkiens återupprättande var presterskapet samt att detta just derföre icke hade ringaste utsigt att återfå sitt inflytande på folket, som var böjdt för en liberal politik. Utan tvifvel — tillade kommodor Dunlop — fins det i Mexiko högt uppsatta män, som äro anhängare af monarkien, emedan de önska en stark regering; men dessa äro rädda, passiva personer, som icke äro i stånd att sjelfva göra någonting för sin åsigts framgång. Den engelska regeringen ville på grund af dessa upplysningar icke för något pris blsnda sig i Mexikos inre angelärgenheter; hon ville blott visa em kraftyttring, besätta kusten, och föreslog Förenta Staterna attl deltaga deri. Spanien hadecen tid vurmat på aflägsna expeditioner; men meningarne hade snart lugnat sig der; en man med stort förstånd och stor raskhet, marskalk ODonnel, stod då i spetsen för ärendena. Marskalk ODonnel yttrade till engelska sändebudet, hr Crampton: Då afseende på denna par det var fråga om att uppsätta en österriisk prins på Mexikos tron) är det tillräckligt att påminna om: hvad jag sade, då det var fråga om en spansk prins. et är en så orimlig idå, il. att jag knapt anser det löna mödan atttaga den i betraktande. Om ett dylikt företag icke ga ranteras af Europa, skall det ej ega bestånd ett år; om det garanteras af någon europeisk makt, skall det bli källan till svåra och oupphörliga tvistigheter med Förenta Staterna, som alltid skola sätta sig emot all inblandning af Europa i Amerikas angelägenheter. Jf är okunnig om önskningarne och tänkesättet hos den höge person, som man skjuter fram, men om man erbjöde mig, som hvarken är erkehertig eller prins, utan simpel general, Mexikos krona, skulle jag icke tveka att afslå den. Jag har för länge lefvat i beröring med mexikanerna, då jag var generalkapten på Cuba, för att icke känna denna befolknings anda, seder och önskningar, och för att tro, att upprättandet af en monarki under en I europeisk prins skulle känna återställa ordningen 1 landet.? i Jules Favre; -Hvilket datum har detta med-l! delande? Thiers: Den 30 Januari 1862. I Frankrike l: hade de emigrerade mexikanarnes ider mottar !l gits med mera förtroende. Dessa emigranter uppj gåfvo att deras land var utmattadt; att det önskade monarkiens : återupprättande; att Frankrike var populärt der; att åsyaen af vår fana skulle vara tillräcklig att försäkra om monarkiens j 1! återupprättande; att Mexiko egde omätliga rike1 domar, som gkulle lemna ersättning för alla upp1 offringar. Man gick till och med så långt pålc den tiden, som att påstå att det fanns Benni j gar att betala den franska skulden med. (Skratt.)v Återstod att välja prins. Naturligtvis voro de -c prinsar uteslutna, hvilka tillhörde de nationer, som skulle deltaga i företaget. En österrikisk , prins tycktes vara sjelfskrifven; man hade tagit 1 en provins från Österrike, Lombardiet; man skulle I gifva det ett kejsarrike i stället. Sedan man till-1, fredsställt Italien skulle man nu tillfredsställa, Österrike, i Det var dessa tre tankar — man behöfde endast visa Si — man skulle i Mexiko finna lf omätliga skatter — Man skulle tillfredsställa i