Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 3

PUT AA AE OMR EERO DE och lidanden. Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796, 41 delen. (Stockholm, 1867.) Ingen kan neka, att denna akademi numera följer fullkomligt med sin tid i af seende på sina handlingars utgifvande. I föreliggande band föras dessa så långt som möjligt, d. v. s. till och med sednaste sammankomst. Om dessa handlingar genom det raska utgifvandet sålunda ega snart sagdt oyhetens behag, då förhållandet jemföres med fordna tiders tröghet, så må man å andra sidan äfven medgifva, att jemväl innehället oftast röjer huru nutidens starka ande inträngt i och delvis ombildat de gamla formerna, här eom annorstädes. Icke det minsta bland vittnesbörd bär detta band härom. Vi möta här endast akademiens yngre leda: möter, de flesta till och med nyintagna; och det enformiza man skulle tycka ligga deri, att delens innehåll endast utzöres at minnesteckningar, mildras eller bortskymmes full komligt genom de starka nyanserna så i skildrarnes som de skildrades personligheter. Så möta vi först prof. Ljunggrens och hr Kullbergs inträdestal, båda på vers besvarade af hr Strandberg. Det förra eger till föremål Thomander, det sednare Malmström; och likasom man knappt kan finna två så olikartade naturer som dessa båda, så torde ock minnesteckningarne öfver dem vara så skiljaktiga som möjligt, utan att vi vilja dermed ha nedsatt någonderas värde. De båda fölnde mträdestalen afriksantiqvarien Hildebrend och domprosten Melin :ga ej så tackmma föremål som de förra; det ena är fver Enberg, den gamle akademikern, det andra öfver Börjesson, den gamle fosforisten. Kontrasten i ämnen och det som följd häraf tillkomna olika fremställnipgssättet är det mest egendomliga i dessa a. Enbergs minnestalare utmärker sig genom den lugna värdighet och den klassiska enkelhet som kaakteriscrade hans företrädere, medan Börjessons fått något af denna raska ungdomlighet och glödande känsla, som genomvärmde den äldrige skalden, han som till och med — 0ss veterligen den förste — vågade i sitt inträdestal skämta inom akademiens åt det allvarsamma? helgade tempel. Talen besvarades af prof. Svedeliua, som dessutom lemnat ett särdeles värdefullt bidrag i ett utförligt föredrag Till firande af Birger Jarls och Stockholms grundläggnings sexhundraåriga minne, i hvilket han, till en del sjelfständigt undersökande, belyser den kraftfulle, storartade medeltidsgestalten, den första egentligen utpräglade personlighet vär historia känner. Bandet slutas med ett Minne af skalden Jacob Frese (f. 1691, 1729), öfver hvilken akademiens minnespenning i fjol var slagen. Det är författadt af prof. Ljunggren, som med kärleksfull omsorg sammansökt de data, man eger om den blide skallens lif, och lemnat en innerligt tilldragande kildriopg af hans skaldskap, ett af dessa så vanliga nordiska, der den elegiska grundstämningen öfverallt klingar igenom, der len härda lifsstriden ständigt trycker och ;roar, der, som skalden sjelf sjunger, man endast får Uppå hårda strån om rosor drömma, Rosor drömma om uppå de hårda strån.?