Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 2

Den okände släppte armen. Er trodde sig segrande och fri. Eländiga mensklighet!4 tänkte den bkände helt högt. Här är nu en tiggare som dömer oss alla efier sin patron, som drager ned oss alla i jemnbredd med sig sjelf. Herr Jules spårhund fann att han slagit in en oriktig väg. Hans första omsorg blef derför att försöka flytta sig utom gränsen för den hårda knytnäfve som nyss släppt honom lös. Förspilld möda. Den okände gjorde sig denna gång icke mödan att förfölja honom. Han nöjde sig med att ropa: Stanna! Piquoiseux lydde då han såg den gapande mynaiogen af en pistol riktad i jemnhöjd med sina ögon. Hon vände sig om, men icke länsre såsom bönfallande. Afven han var beväpnad. Äfven han han var försedd med en hel arsenal. Uti ena handen höll Piquoiseux en manki!l, gjord af hvalfiskben, omflätadt med läderremmar och slutande med en tung blykula. I den andra befann sig en revolver med fyra pipor. Den okände, hvilken såg i mörkret lika väl som vid dagsljus, lät undfalla sig ett föraktfullt skratt. Detta löje gick rakt till hjertat på den unge och vackra Piquoiseux, som, under det han försigtigtvis bibehöll afståndet och var noga på sin vakt, sökte att utverka sig en he erlig kapitulation, hvilket för honom betydde detsamma sem för godt pris. Hör på, vänX, sade han med till hälften beslutsam too, säg mig nu bestämdt och utan skämt, hvad är det ni begär?4