Aftonbladet – 18 juli 1867, sida 3

rike ett himmelrike emot Sverge, der den vägfarande antingen fastnar i smutsen eller qväfves af dammet. , Vägen genom floddalarne är omkring femton svenska mil lång. På ömse sidor höja sig gröna kullar, ända upp till topparna bevuxna med vinrankor. Fälten skifta i olika färger alltefter de sädesslag åkrarna bära. Talrikast äro de gula fälten, der hvetet gunar sina frodiga ax. Ljusröd vallmo och blåklint bilda brokiga band, som skilja hvetet från den grågröna hafran. Fruktträden växa som en krans kring hvarje hus, och blommorna vagga sina doftande kalkar vid hvarje dörr och fönster. Låglandet liknar fullkomligt en trädgård. Allt bär prägel af välmåga, och folket behöfver blott sträcka ut handen för att taga frukten af sin herrliga jord. Innan man hinner Dijon börja kullarne att sträfva allt högre, och deras hjessor blifva grå och skogbevuxna. Det är Cöte dor, på hvars sluttningar växer Frankrikes ädlaste vin. Här blifva sädesfälten alltmera sällsynta, och hvart man ser slingra sig vinrankorna kring sina stöd. Utefter bergskammens fot ligga byarna så tätt att man kan kasta sten från den ena till den andra, och nästan hvarje by är så stor som en af Sverges mindre städer. Innebyggarne äro i allmänhet intelligenta och tala med tacksamhet om de gåfvor en mild natur gifvit dem. Se!? utropa de, här är rikligt bröd, der är bete i öfverflöd för vår boskap, och uppe på kullarne växer den bästa dryck i verlden! Hvad kunna vi önska mer?? När soldaterna täga förbi vinodlingarne vid Macon skyldra de gevär till ära åt den ädla drufvan. Af med hatten och ropa ett hjertligt : lefve gubben Noak! den hedersmannen, som, när han gick ur arken, planterade vin på marken?. Då syndafloden var förbi, och Noaks skepp stannade på Ararat, tog gubben i förtjusningen ett skutt ända till Cöte dor, och planterade der några af sina bästa drufvor. En vacker sed, som man saknar här, är helsningen: Guds frid! som alltid möter vandraren hemma bland Sverges allmoge. Här lyfter ipgen på hatten för en obekant. Tiggare ser man inga, men hvita varghundar finnas i tusental. Hvarje invånare måste bestämdt ha en hund, ty då man går genom en by förföljes man af stora skaror af dessa efterhängsna kreatur. De tyckas med sitt öfvermodiga skall vilja säga: Här äro vi nog för oss sjelfva! Gästfriheten är en okänd dygd i Bourgogne. Det är blott i norden och Arabien den plantan trifves. Men för pengar delar bourgognaren gerna med sig af sitt goda. Hvar men går in och begär att få köpa något att äta, så får man till svar att det går an att få en omelette. Det är den stående rätten. Ar det ett äkta par i huset, så tänder gumman eld i spiseln och mannen lägger sig på knä framför elden med stekpannan i handen. Svart fräsa fläskbitarne 1 pannan, under det att gumman rör om äggen, och inom tre minuter står den rykande omeletten på bordet, i sällskap med en bulelj vin. På värdshusen är också matsedeln alltid densamma, men omfattar der en half höna och ett stycke ost, utom omeletten. Ett byvärdshus är dock allt utom behagligt. En stor smutsig sal med bord kring väggarne och en biljard i midten, se der samlingslokalen för byns framstående män. En underofficer, med Krim-medaljen på bröstet, går i spetsen för de andra med biljardköen i sin hand. Vid borden sitta blusmän och trumfa med sina smutsiga kort. I hvarannan minut uppstår en träta, och spelarne resa sig upp under vilda ord och gester, men nåsta ögonblick sitta de åter i allsköns fred, för att minuten derpå börja trätan om å nytt. Allmogens drägt är densamma i hela Bourgogne och erbjuder ingenting originelt, annat än trätofflorna, som äro förfärdigade med så stor konst, att man skulle kunna tro sig se äkta japanskt lackerarbete. Männerna bära blå blusar med fint broderade axelstycken, och hufvudbonaden består vanligen i en filthatt. Tidigt om morgonen börja trätoffloraa att slamra mot bygatorna. Hästar och åsnor spännas för arbetsvagnarne, som sedan i långa rader tåga upp till vinkullarne, der folket har sitt arbete. Vinrankan är en ömtålig planta, som fordrar omsorgsfull skötsel innan den ger ifrån sig sitt hjerteblod. På ömse sidor om vägen beta åsnorna, och då och då börjar en af dem att skria sitt trumpetlika: Yah! som besvaras af alla kamraterna både när och fjerran. Det är som om en armå tågade fram till anfall under trumpeternas skall, och då man första gången hör dessa ljud ser man sig ovilkorligt om efter soldaterna. Se noga på en af de långörade bestarne. Hvad tycker ni om den der lilla gråa åsnan, som betraktar oss så förnumstigt och klipper med öronen? Ah, ni tycks dela den gamla fördomen som påstår att åsnan är den personifisrade dumheten. Det är likväl en af de gemenaste osanningar som blifvit hopsmidda af den elaka menniskan. Asnan är det djur som står oss närmast i intelligens, och det är just derigenom hon fått sitt dåliga rykte, Då menniskan började använda djuren som sina slafvar ställde sig åsnan främst i oppositionens leder, och för att hämnas kallade menniskan henne det dummaste af alla djur, och påstod att hennes karakterefasthet icke var annat än en afskyvärd envishet. Säkert skall nägon elak skämtare spefullt kalla mig: åsnornas advokat, ren den som försvarar en rättvis sak ställer sig öfver alla småsinnets anfall. Hederliga åsna, låt din vän smeka dina långa, vackra öron! Hon vänder sig om och sparkar bakut. Det är helt naturligt, ty alltsedan hon föddes bar hon varit van att se sig omgifven af fiender, och icke kan man då undra på att hon misstror en främling. Men vi skola nog förstå hvarann en gång. Au revoir! Upplysningen bland folket lärer på sednare tider gjort betydliga framsteg, men enligt våra begrepp är den ännu klen. Man kan tala med en fransman och finna hans omdömen klara, men så snart man kommer in på ämnen som fordra boklioa kunskaner