Aftonbladet – 18 juli 1867, sida 2

hinneliga kameleonter. Kunna de nu draga sig ur spelet, så skall jag bjuda dem på körsbär midt i Februari månad. -Uff! det här var tröttsamt, men nu är det gjordt: Jag har betryggat mitt återtåg. Ingenting att frukta vidare från det der hållet. i Han gick några steg, drog några fulla andetag och sträckte på armarne. CMan må säga hvad man villX, tänkte han, Sså är det en god sak att ha öron och förstå att begagna dem. Huru skall jag uu bära mig åt för att draga den största möjliga fördel af hvad jag lyckats upptiteka? Stiga ned i brunnen och följa mina örträff: liga vänner, de osynlige; nehej jag tackar! Jag skulle icke vara mer än en munsbit för dem. Föröfrigt, då jag afskar dem reträtten, beröfvade jag mig sjelf medlet att följa dem. på spåret. . Och så är det mörkt der: nere som i en släckt ugn. Hvad är att göra? hvad är att göra?s Under det hr Juales sekreterare funderade; gnokade han i alla vinklar och vrår af gården, för att förvissa sig att ibgen spionerade å honom, liksom han spionerat på Passeartout och hans karärater. Ingenting rörde sig. Han var alldeles ensam. Han återvände till brunnen, satte sig på kanten och förblef der några ögonblick med nedsänkt. hufvud. Den arme sätan hade med ett ord kommit i besittning af en hemlighet af den yttersta vigt. Men denna hemlighet brände honom. Hr Piquoiseux kände sig icke ega styrka att länge bära den ensam. i tCHvad snillrikt folk äro dummal!4 sade han slutligen. Der är nu personer, kloka bland de klokaste, djerfva bland de djerfvaste, hvilka veta sig jagade likt vilda djur