Aftonbladet – 16 juli 1867, sida 3

Dorjadge vi orda om yUivet har på sista Uden. Den ena repliken gaf den andra, och det är ej att undra på om vi slutligen äfven fingo fatt uti en insändare i Aftonbladet, som för några veckor sedan i anled niog af lyxen i Stockholms skolor temligen lilla går åt oss, fattiga studenter här. Min vän, bror (aj, jag höll på att sätta lut namnet. Men må vi benämna honom med det allt och intet sägande Notarien?, emedan han ändock tillbör juridiska fakulteten) Alltså, min bror notarien yttrade obefingadt sin indignation öfver den oförsynthet, hvarmed en alldeles obehörig person behagat yttra sig öfver en sak, som icke angick honom. — Dervid putsade han omsorgsfullt de långa snibbarne af sina moderna löskragar, ty notarien är en ganska elegant person. Jag, som kanske mer än lämpligt är har har en förmåga att icke taga mig så djupt af beskyllningar, som jag inom mig vet vara orättvisa, kunde ej finna saken så farlig, utan förde samtalet öfver på ett mera allmänt na yttrande (utan skryt sagdt) något a: nska vackert om tryckfriheten, de obehag, densamma kan medföra för ett och annat individuum, men dess ändock ojemförligt törre förmåner. Notarien tog genast eld, och som han är mycket laglydig, men ändå mera konservativ, började han att orda om de djupa refvorna i vår lagstiftning, till och med i grundlagarne, hvilka han hoppades till. Gud att första kammaren, när den blir mera efter sin id sammansatt, ej skall blunda för. (Godt frö till en politiker i en viss skolas manr!) Jag instämde också, hvad refvorna beträffar, men ställde mitt hopp till andra kammaren, när densamma blir efter sin id sammansatt. Nu höll notarien på att krevera och gaf mig en hvass replik om de ultraliberala drömmerier, hvilka han förmenade allt för mycket hafva gripit omkring sig bland de unga här efter professor Boströms död, trots kontinuiteten i lära och åsigter hvad honom och hans efterträdare beträffar. Hvad professor Boström angår, så yttrade jag min beundran för hans klarhet och följdriktighet uti de områden af filosofien, som han från rent apriorisk ståndpunkt kunnat behandla, men drog i skarpt tvifvelsmål, huruvida hans statskyrkliga åsigter och hans statslära öfverhufvud ej voro foster af den tillfälligheten, att han var född i Sverge och för mer än ett halft århundrade sedan. Nu kom notarien i glöd och hänförelse (nå.ot som ej ofta händer en konservativ notarie) och uppsvingade sig till fantasiens högsta rymder (något som sällan händer en filosof i Upsala) och ville med strålande evidens och ändå mer bevingade ord bevisa att om också Boström varit född i England, ja om han varit en son af Stuart Mill, skulle han med nödvändighet från sin första grundsats om varat hafva ledt sig till just denna lära om den fyrdelade ständsrepresentationen, hvilken ännu i dag utgör hans sanna bekännares stolthet, och är ett mål tör deras beundran. Sat Sapienti? var det enda jag kunde yttre. Medikofilarn (ty den tredje i vårt kotteri tillhörde denna helsovringande fakultet), hvilken med outsägligt förakt afhört vårt samtal i dessa mera abstrakta ämnen, hade under tiden gjort en ofantlig papperskråka af det sist ankomna numret af. Söndags-Nisse och satte densamma obemärkt midt öfver notariens kaffekopp. Ah, que est ce, que ga?? hördes en förbig: ende medlem af den linguistiska föreningen yttra, och dermed blef notarien, som råkat i ny ifver, återkallad till sig sjelf, sin kaffekopp och Söndags-Nisse. Å propos tryckfriheten.. ? ville medikofilarn, som icke häller sig någon annan tidning än Nisse, yttra, men han afbröts af notarien, som krossade kräkan med en blick, bvilken varit värd att afritas i bemälda blad, och förklarade sig hafva fått nog af vårt sällskap för i dag. Men medikofilarn lät sig ej så lätt förskräcka, utan försäkrade att om han känt hans motvilja för dessa små getingar i tryckfrihetens tidehvarf, skulle han lika xerna hafva prydt honom med kräkor gjorda af Boströms grundlinier. Nu var det ej långt ifrån att notarien skjutit undan sin stol och gått, men medikofilarn, som ansåg sig hafva sagt det oskyldigaste i verlden, höll honom så enträget qvar, att han måste stanna och låta blidka sig. — Medikofilarn bebodde två rum och ville bevisa offentligen att detsamma var nödvändigt till följd af hans kemiska och mikroskopiska studier. Ja, atan att låta afvisa sig af notariens rebelliskt vacklande uppfattning af tryckfriheten, ville han tvinga denne att med sin penna hjelpa honom att uppsätta en svarskrift, som borde införas i tidningarne. Notarien menade att en sådan redan stått att läsa i Aftonbladet och tydligen af en vederbörlig person. Men hvar och en har sina svaga sidor. Medikofilarn, som kände sig pikerad af den förste insändaren på grund af sina två rum, ansåg att ämnet borde mera praktiskt framställas: Dessutom tycker jag ej om det skämtsamma citatet ur vårt sista rektorsprogram.? uCitera ett rektorsprogram på skämt!? atropade notarien häpen. Hur har du kunnat falla på en sådan tanke?? Medikofilarn, för hvilken endast klara fakta hafva något värde, kunde emellertid ej få i sitt hufvud att någon klok menniska på allvar citerat fraser i ett rektorsprooram, och ville utan prut att en ny, så dräpande uppsats, som tryckfrihe:sförordningen tillåter, skulle författas och insändas ill det stora Stockholmsbladet. — — — Härunder bade vi emellertid brutit upp och af värman jagats in under de skuggiga nnderna af slottsparken, der vitogo af ossi skjortärmarne oeh alla tre slogo oss ner bland gräs och ängsblommor. Medicofilarns och notariens samtal afstannade småningom och de försjönko med tankar, ord och ger ningar i det alnshöga gräset, d. v. 8. de insomnade deri. — — — — När jag nu inberäknar mig sjelf, hafva vi ju tre fakulteter på ett ganska sommarsvalt