Aftonbladet – 16 juli 1867, sida 2

Ah! Nej visst inte! ropade matrosen. Tyst du, jag vill det. Jag går först och Mortimer följer efter mig. San Lucar och Martial komma sedan.? Nåväl — och jag? frågade gossen, antagande sin manligaste röst. Du afslutar tåget.? Må göra.? Med la Cigale.? Åh, jag kan reda mig utan hödönom.? Tyst! sade jätten. ?Du är dum, pyss: ling.? Grefve de Warrens steg upp på kanten; han fattade uti kedjan och yttrade då han stod i begrepp att nedstiga: Kamrater, en svängning på kedjan skall underrätta er att det är er tur att stiga ned och att det står er fritt att förena er med mig.? Han steg derpå ned i brunnen. Då kedjan gaf dem signal, togo de anära tre osynlige, Mortimer, San Lucar och Martial Renaud, samma väg och försvunno efter hvarandra i den ordning chefen för expeditionen angifvit. Det återstod nu ingen mer på gården till den Modige Haren än jätten och gossen. Jätten fattade kedjen, då alla hans äfventyrskamrater förenat sig med hans kapten. Mouchette tog icke sina ögon ifrån honom, emedah han icke genast förstod la Cigales arbete, Denne hade i sjelfva verket fattat den dubbla kedjan, men i stället att betjena sig deraf för att stiga ned, såsom han sjelf förut gjort och som Passe-Partout samt de öfriga nyss gjort, drog ban upp den så högt att ämbaret befann sig vid kanten af brunnen. uHvad nu! min onkel? Hvad vill det säga? Hvart skola vi taga vägen??