Aftonbladet – 16 juli 1867, sida 2

kunna räkna den ene på den andre; ni ära allesammans män af bepröfvad tapperhet, af orubblig beslutsamhet: Ni skola derför icke stöta er på hvad jag nu ämnar säga eder.? Mouchette drog på sina fingrar så att det smällde i lederna och frågade sig sjelf hvad orsaken kunde vara till: detta oratoriska förspel. Passe-Partout fortfor : Den expedition, som vi ämna företaga, är en af de djerfvaste com någonsin blifvit försökt. Det är en säker fara och en möjlig död. Vi måste följa en väg, som är byggd för sekler tillbaka och full af hinder, hvilka måhända äro oöfverstigliga.? Besitta! inföll pojken. Vi veta hvarken hvad som väntar oss eller hvilken förtviflad belägenhet som hotar oss nere i den gapande öppningen frawför våra fötter.? Nåväl?? frågade öfverste Renaud. Jag upprepar det, mina herrar, och må ingen utaf er Ne det dem till last, som icke känna sig hågade att drifva äfventyret längre; de äro fria att draga sig tillbaka.? Huru? Hvad?? ropade la Cigale. Passe-Partout fortfor kallt: De skola icke möta något tadel hvarken från min sida, från deras bröder eller från deras högste chef.? . De fyra männen och gossen, som lyssnade till Passe-Partout, kastade en rådfrågande blick på hvarandra. Ett ögonkast var nog. Moertial Renaud dolde sis bakom sina kamrater. Hans brodenliga tillgifvenhet för PassePartout försatte honom i ett undantagsförhållande. Dennes ord kunde icke gälla honom.